Åh, han har prisats…
… ordentligt de senaste åren, Louis CK, för sin standup, sin TV-serie och sin all-around-påhittighet med ”det digitala” vad det gäller innehållsdistribution och biljettförsäljning. Jag tycker väldigt mycket om honom och så har det varit en tid. Hans serie blir allt konstigare, vilket inte ALLTID är bra, ibland kan det bli self-congratulatory och weird-för-weirds skull, men vill man se honom i full kreativ blom då ska man se avslutningen av säsong tre från i torsdags. På torrentsajter antar jag att avsnittet heter 0313, på iTunes US är det ännu lättare.
Det är juletid och Louis deppar. Jag hatar vanligtvis helgrelaterade avsnitt i amerikanska serier, eftersom man intet ont anande slår sig ner en fredag i november och vips så har 30 Rock, Parks and Rec, The Office, Community och Up all night Halloweenavsnitt. ALLIHOPA. Vedervärdigt. Men Louis CK bölar jul i september och det gillar jag. Avsnittet blir bara konstigare och konstigare men slutet är så poetiskt och vackert och varmt och roligt att jag tänker att vi ska vara glada som lever i samma tid som Louis CK. Här och nu händer han! Älska honom:
Och nu kommer jag att tänka på det jag tycker är den bästa repliken i Seinfelds historia:
2012-09-21 Okategoriserat
Marcel Proust, då…
… ja vi sätter väl igång?! Tanken vi lanserade i Breaking News i torsdagsprogrammet är alltså, och den är bisarr, att ”Glada gänget”, en illuster, tapper, skarpsynt skara studenter i Jönköping ska läsa praktverket ”På spaning efter den tid som flytt” från början till slut, i ett svep, i ett fönster alldeles här, live-streamat. (DET kunde Marcel själv knappast anat.)
De börjar 12.oo på fredag och detta kommer att ta dem nästan en vecka. Klarar de det här utan att baila eller spåra ur så är de värda något slags pris. Åtminstone allsköns respekt. (Dock: de bör när de kroknar hämta styrka i att detta kan bli ett minne för LIVET.) Vi får väl se. Men: let the fun begin!
2012-09-20 Okategoriserat
So here we go…
… Å, det är ju – slår det mig nu – slutrepliken i Paul Thomas Andersons Punch-Drunk Love, när Emily Watson till slut har blivit ihop med Adam Sandlers mycket MÄRKLIGE rollfigur. Det har varit en long hard winding road fram till att de hittat varandra och till slut så är de TILLSAMMANS och han sitter vid sitt typ skrivbord och hon smyger sig fram bakifrån, lägger armarna på hans axlar och viskar ”So here we go…” HELVETE vad jag gillade det när jag såg filmen, som väl om vi ska vara ärliga nog är Paul Thomas sämsta. Jag är MYCKET sugen på hans kommande, The Master. Och nu vill jag se om slutrepliken i Punch-Drunk Love, den kommer här:
Så FINT!
Men det JAG syftade på när jag skrev ”So here we go” var förstås att podcasten nu, efter en del TJAT, finns på Spotify.
Det känns jävligt roligt. Alla bara frågar ”Men nu kommer ju er plats på iTunes topplista att påverkas!?!?!?” Och booooohooooooo då, men det känns angelägnare att nå ut till fler människor och det tror jag vi gör på det här sättet. Just nu ligger bara det senaste avsnittet uppe, jag tror det kommer att fyllas på lite grann bakåt på måndag, och förhoppningen är att alla gamla avsnitt också ska finnas där vad det lider.
Tycker ni det funkar bra, det där, eller ska vi försöka fixa till någonting? Ni kan ju detta SÅ mycket bättre än vi, så säg till om vi kan förbättra den här TJÄNSTEN i kommentarsfältet här nedanför vetja!
2012-09-15 Okategoriserat
Älskar…
… vad som kan ske. Man skriver ett minst sagt spretigt inlägg, där Håkan och Elvis nämns på olika sätt och vips så är det någon kille som heter Lars som gör det enda rätta, det vill säga lägger Håkans ”Atombomb” över bilderna som illustrerar Elvis tolkning av ”My way”. Inget nytt under SOLEN såklart, men likväl går en rysning genom mig de gånger då bilderna och sången limmar, som när Håkan sjunger ”Alla är äldre nu…” och Elvis-videon samtidigt råkar visa upp Elvis som nybliven farsa, när han håller upp sin dotter. Det är sådana tillfälligheter, när de inträffar i livet, som får somliga att prata om Gud. Jag vill bara prata om Håkan och Elvis. Just nu i alla fall.
2012-09-14 Okategoriserat
Det värsta jag vet…
… är människor som bloggat dåligt som plötsligt lovar bättring och det tänker jag fan inte göra, men jag såg det här idag och blev så märkbart rörd bara, att jag darrar lite grann inne på ett fik i centrala STORSTADEN där jag sitter och väntar in en starkölslunch med min mycket gode vän Sigge Eklund.
Jag vet inte varför detta är så extra sorgligt, det är väl så banalt att den där killen varit hela världens skäggiga dam under några år (jag är säker på att vi haft med honom i något sammanhang) och nu så är han död så där tidigt och det hade han säkert inte varit om han inte varit så där småväxt för jag kan bara FÖRESTÄLLA MIG att det innebär viss påfrestning på kroppen och… Ja, inte vet jag. Tio centimeter längre ner på aftonbladet.se läser jag det här och fylls av helt andra känslor.
”AFTONBLADET VET MER”, vad fan är DET för jävla ny vinjett och är det just den här sortens dynga de vill torgföra den med? Fy fan. Jag har inte ens någon stark relation till Elvis Presley, men nu blir jag fan sugen på att lägga in en snygg bild på honom, som ett sätt att kväsa mitt äckel.
Visste ni förresten att Elvis brukade ha fyra olika sorters vax i håret, när han körde som hårdast med produkterna? En sort för luggen, en för sidorna, en för hjässan och en för nacken. Det är fan KONSEKVENS det. Så hårt har aldrig människan som uppfann ”Aftonbladet VET MER” jobbat.
Ja, och om ni då vill se Elvis i youtube-fan-ihopklippt form så tycker jag att detta är mycket rörande – kontrasten mellan den bloatade 70-talsinkarnationen av honom och arkivklippen från de tidiga dagarna när han är så sprallig och levande. Dock: rösten alltid intakt:
Jaha, mer då? Jo, igår spelade vi in en specialpodcast om Palme. Här en bild från inspelningen:
Det var en intressant inspelning för mig och Filip, vi fick nästan ett litet sammanbrott efteråt, och vi berättar mer om detta i avsnittet, som vi alltså lägger ut på måndag, eftersom det är ett specialavsnitt. Nästa torsdag kör vi som vanligt igen. Palme då: Här är några talande freeze-frames från dokumentärfilmen ”Palme” som är själva ANLEDNINGEN till att vi kör ett avsnitt om honom. Den har premiär idag. Gå och se den! Se GLIPAN mellan Palmes byxor och strumpor när han intervjuas av smilfinken David Frost:
Otroligt. Varför SADE ingen något? Kolla också Extreme Makeovern han gjorde med sina tänder. SICKEN före/efter-pryl ”Aftonbladet VET MER” kunde gjort på detta:
Titta också på så MÄRKLIGT det var när Hagge Geigert intervjuade svenska kändisar på 70-talet. Han satt liksom OVANFÖR dem och tittade ner på dem:
Udda! Ja, vad fan en sexig bild till får vi in. Palme i HASORNA på Erlander. Jösses, där kan vi inbilla oss att vi ser ett Sverige i RÖRELSE!
Nog om detta nu. Jag kommer förstås att tänka på Noel Gallagher nu. Han gjorde OCKSÅ sina tänder på ett ganska radikalt sätt.
Han har åldrats fint, Noel. Nu kommer jag att tänka på Christopher Walken och den där otroliga monologen han har i Pulp Fiction, när han en berättar för den unge Bruce Willis om en klocka som han gömt i rumpan under några år.
Vill ni se den scenen, förresten? Ja, men gör det då:
Det kräver ett intressant FEJS för att man ska kunna vila så här länge i en statisk scen. Men jag älskar den där typen av monologer, muntliga BERÄTTELSER i filmer. Klassikern, den sägs väl vara nästan improviserad, är ju den här, från JAWS, när Quint berättar om sina upplevelser från Stilla Havet under slutskedet av andra världskriget. Hans båt har precis bombats i bitar och han ligger i havet och sprattlar med sina vänner.
Nej, nu känner jag för att tota ihop en playlist. Det får bli Håkan Hellströms 10 vassaste. Kanske kan den dra igång lite helgfeeling även i DIG? Prova för fan! Här är en bild på Håkan och Frihetsgudinnan, som jag tog våren 2009.
Vi hade spelat in sista avsnittet av Söndagsparty i New York den där dagen och hade lite slutfest på en båt. Några timmar senare var det slut i skallen.
Jag bar klocka på den där tiden.
LOADING PODCAST