Dokumentärlistan! #10: Capturing the Friedmans

Det är lördag, jag brygger kaffe så starkt att Ridley Scott skulle kunna göra en film om det och kalla det Prometheus, på tevens kanal 54 står en dubbad norrman och kastar målarfärg omkring sig, om man zoomar in mina spruckna hälar till en förstoringsgrad på 2000 så ser de ut så här:

Nu bombar vi igång en nedräkning av de tio bästa dokumentärfilmerna som gjorts. På plats tio har vi den här feelbad-festen:

Capturing the Friedmans började som ett filmprojekt om en clown i New York.

Men när filmskaparna började rota lite i hans historia hittade de en massa annat som de LYHÖRT NOG rotade vidare i. Clownen visade sig komma från en familj som för länge sedan skakades av en skandal, och som turligt nog filmade sig själva nästan hela tiden. Det är just hemmafilmerna, diskussionerna och grälen runt matbordet som utspelar sig dagen innan pappan och äldste sonen eventuellt kommer att dömas till livstids fängelse för pedofili, som gör Capturing the Friedmans så haktappande bra och gripande. Under hela 2004 pratade jag och Filip om den här filmen minst en gång per dag. Jag minns en flygresa mellan Louisville och Chicago då vi såg en man som var otroligt lik peddopappan Friedman.

I en veckas tid ansåg vi att det här livsödet – att vara lookalike till en allt mer profilerad pedofil – var en lysande premiss för en långfilm. Sedan tappade vi intresset, men idén flyter alltjämt omkring i etern och lyckas du fånga den, buteljera den och placera den under ett mikroskop, så är den din.

Capturing the Friedmans är alltså den tionde bästa dokumentärfilmen som gjorts. Listan går snart vidare (vi RÄKNAR med förslag från er i kommentarsfältet). Du hittar den på sajten som blivit ansiktet utåt för det svenska nätundret.

Den stora gråtvåren

Nu vet jag inte riktigt vad som håller på att hända med mig. I förrgår satt jag och grinade åt en violinist som såg ut att käka lunch på Vurma vid Hornstull på daglig basis. Igår satt jag i ett konferensrum och pratade om lärare, hur viktiga de är, hur mycket gott de kan göra. När jag drog exemplet om Sonia Sotomayor (som kom från vrålenkelt ursprung och tack vare en kanonlärare slet sig ur sina omständigheter och blev USAs första kvinnliga domare i Högsta Domstolen) så var jag tvungen att gå iväg för att det plötsligt stockade sig i halsen (även nu, när jag SKRIVER om det blir jag tårögd). I morse satt jag i bilen och bestämde mig för att bli sist i världen med att upptäcka First Aid Kit. De började sjunga den här låten, om de här människorna:

Och så satt jag vid ett rödljus utanför Västermalmsgallerian och hulkade igen, medan en alkad gubbe bankade på min bagagelucka för att jag stod lite för långt ut i korsningen. Något märkligt håller på att hända med mig. Jag begriper inte var den här skörheten kommer ifrån. Jag är nog inte riktigt i balans. Eller så är det precis så här balans ser ut.
Vad gråter ni åt då? Ge mig MER rysningar & grinerier!

Nu sätter vi stopp!

Jag kan ACCEPTERA viss recycling i media. Framförallt månadsmagasin gör sig skyldiga till det här. Även om en golftidning funnits i 25 år så har den i praktiken bara gett ut samma tidning månad efter månad, år efter år: Testa nya klubbor, testa någon bana på Irland, testa någon ny tröja, smaka någon rökig single malt. År efter år. Det är trist och andefattigt men inte konstigt.
Vad som däremot är obegripligt är frekvensen med vilken Jack the Ripper dyker upp i media. Människor som ägnar sina liv åt att söka efter Jack the Rippers identitet (”Vem VAR han?”) bör göra detta inifrån ett madrasserat rum. Och redaktörer som publicerar vaga texter med nya indicier kring det här hundratals år gamla fallet bör myggas av. För VEM FAN BRYR SIG? Det spelar ingen ROLL vem han var! Han är död! Alla hans kompisar är döda! Hans eventuella barn är döda! Hans grannar är döda! Hans revisor är död! Baristan som gjorde ett sånt fint löv av mjölkskum i Jack the Rippers latte är död! Alla är döda! Allt är borta! Inget finns kvar!
Jag vet: premissen för Håkan Nessers nästa bok! En bestialisk seriemördare slaktar folk i Jack the Ripper-stil, och först mot slutet av boken upptäcker polisen (Barbarotti heter han va?) att det offren har gemensamt är att de alla är redaktörer som publicerat artiklar som HANDLAR om Jack the Ripper och hans annalkande avslöjande. Bjuppar Nesser på den.

Här har ni mig…

… de pigmentfria hotellfrukostarnas ABSOLUTE mästare!

Meningen med livet på en dryg minut

Komikern Stephen Colbert har – om jag förstått saken rätt, och jag hoppas VERKLIGEN att jag gjort det – en liten skylt på sitt skrivbord där det står, ”The feeling of joy is the closest we get to experiencing the presence of God.” Det där har gnagt i mig! Och det är den skylten jag tänker på när jag ser det här.
Året är 1997 när pianisten Dave Brubeck besöker en rysk aula för en mindre konsert. Jag låter fantasin flöda fritt när jag inbillar mig att människorna i publiken inte har några superfestliga liv bakom eller framför sig, inga Thailandsresor planerade, inga OSX-uppdateringar att se fram emot. Men så kommer den här jazzfarbrorn dit. Ryssarna ber honom mitt i konserten spela en lokal folkvisa om han känner till den, visst gör han det, han börjar klinka och så plötsligt överrumplas han av att en kille med Hornstull-aura ger sig in i leken.

Jag vet inte varför det här berör mig så OERHÖRT, varför jag sitter här i ett flygplansäte i gryningen och tvingas dölja för Room Service-Johnnie att jag har tårar i ögonen.
Titta på Brubecks gamla linjerade ansikte, hur det LYSER UPP när han märker att den unge mannen vill KOMMUNICERA med sin fiol!
Titta på ryssarna i publiken! Kanske har de byxfickorna fulla med brödsmulor som de skrapat ihop ute i fiket för att göra soppa på när de kommer hem, kanske har de decennier av matransoneringar och nattliga KGB-raider bakom sig, och så forsar allt gammalt elände bort till tonerna av det här.
Och betänk den unge mannen, som några timmar tidigare packat ned fiolen i fodralet, som tänkt att det vore mäktigt att kuppa in en jam-session med sin idol, föreställ er hur han suttit och samlat mod under konserten, säkert tänkt, ”Äh, jag skiter i det”, men så tar han ett djupt andetag och bara GÖR det.
Det är ingen stor sak detta, bara ett förfluget ögonblick i en rysk aula medan världen pågick där utanför. Likväl skådar vi här ett fragment av SANN GLÄDJE som springer ur MOD och INSPIRATION och mycket mer kan vi inte begära av livet.