Vi ska ut på turné!!!

Ja, en sådan rubrik tillåter fan tre utropstecken!(!!) Nu är det dags! Senare i vår tar vi det stora KLIVET, upp på de stora SCENERNA! Land och rike kring! Konserthus! Spontanitet! Liv! Skratt! Sång! Viss pyroteknik! En riktig HUMORFÖRESTÄLLNING! Fullt ställ!

Vi har filat på det här ett tag nu och är fruktansvärt peppade. Mer snack om showen finns i extra-podcasten längst upp på sidan, men vi vill även här framlyfta att föreställningen heter ”JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA STADEN” och att varje kväll blir UNIK eftersom showen handlar om staden vi befinner oss i. Helvete så roligt och skräddarsytt! Lyssna nu på podcasten för att få reda på mer, eller gå direkt till biljettlänken och SÄKRA PLATS! Följ även utvecklingen här, på filipochfredrik.com. Vi kommer med all säkerhet att behöva din hjälp vad det lider.
Törs vi säga att roligare än så här, det får ni inte i vår!? Vi säger väl 3000 gånger roligare än Big Comedy!?

”I said I want to fuck her.”

Varje land har sina fridlysta nationalrumlare. Missbrukare eller före detta missbrukare som åtnjuter nån sorts diplomatic immunity när de placeras framför en kamera eller en mikrofon. De är ”varvet runt”-fenomen som har hittats medvetslösa på Slussen så många gånger att folk inte blir indignerade längre. Istället blir de älskvärda cirkusdjur på ett ständigt skenande tåg –  och vi älskar att följa äventyret. Lite på håll, förstås, med skräckblandad förtjusning. Thorsten Flinck besökte Skavlan häromdagen. Jag såg inte programmet, men kan läsa mig till att redaktionen (SÅ HYLLAD!) valde att klippa bort ”skräckbilderna” när baksnuset exponerades i den mytomspunna kulturikonens käft. De hade de inte behövt göra. Folk VILL att Thorsten ska snusa, folk VILL snacka om hur ”galen Flinck är”, men de gillar också att påpeka att han är ”cool ändå” eftersom hans uppenbarelse är så väsensskild från deras egen.

De fridlysta nationalrumlarnas Rolls Royce heter givetvis Serge Gainsbourg och inget bevisar tydligare tesen om artens diplomatiska immunitet än när han delade talkshow-soffa med Whitney Houston och tilläts fylledravla om sina innersta sexdrömmar. Visst, det blev uppståndelse. Men folk älskade honom eftersom han FICK göra sådant där, på samma sätt som Jackson Pollock FICK pissa i Peggy Guggenheims ornamenterade eldstad utan att bli utslängd från konstdrottningens exklusiva cocktailbjudning (jag får tydligen inte bädda in det här jävla klippet, så det blir en länk):

watch?v=bMdXi6f5KRg

JAG – EN ARKIVARE.

I tv-branschen älskar vi att svänga oss med ordet ”arkivare” – ett gammalt klipp, en gammal bild eller en anakronistisk Louis Armstrong-recension som får det att vända sig i magen på en. För oss har det nästan blivit en sport att gräva fram nostalgikarameller som ingen sett tidigare. Syftet är oftast att skratta åt hur det såg ut förr: En debatt om videovåld i SVT från början av 80-talet. Paul Weller intervjuas i Måndagsbörsen. Mats Wilander framför en oironisk version av ”Rom i regnet”.

Och så vidare.

Jag tror att det hör ungdomen till att skratta åt det förgångna. Känslan av att vara oslagbar. Tankar på ålderdom existerar inte när man sitter nere i SVT-arkivet och skrattar åt John Pohlmans analoga väderkartor. Men så en dag försvinner alla arkivaliska ambitioner – dagen då man inser att man själv har blivit det man ägnat år åt att leta efter.

En skoldans i Köping 1991. En tragisk elevrådsordförande försöker ragga upp en tjej för att blidka sitt okyssta jag. Han har en STOR kavaj och en prickig slips. Han är en ROLIG ARKIVARE – han är John Pohlmans analoga väderkartor.  Bilden säger nåt om tiden då den togs, precis som den dansande killens jeans och obehagliga Mattias Flink-frisyr.

Tack, min gamle vän Jan Edouard Kronborg, för att du eldar på min galopperande åldersångest!

Fan vad tid det tog…

… innan man fattade hur indianstammen Sioux uttalades hörni!
Och när man insåg det sanna uttalet för första gången så fattade man som i ett BLIXTNEDSLAG att världen kanske inte var så okomplicerad ändå. Fan, om ett ord som stavades Sioux kunde uttalas ”Soooou” – om något så ogreppbart långsökt och oförutsägbart var en realitet, ja då fanns det plötsligt ingenting stabilt att hålla sig i längre och det var dags att lämna barndomen bakom sig.
När blev ni vuxna?

Leve de lågintensiva kickarnas Youtube

Jag blir mer och mer förtjust i den här sortens Youtube-ögonblick. Inga bomber, inga granater (ett mycket märkligt uttryck, ”bomber & granater”, förresten, eftersom bomber och granater är så snarlika, vilket gör uttrycket repetitivt och tråkigt innan det ens är över).
När Youtube briserade (om vi ska fortsätta rota i den krigiska begreppsvärlden) för några år sedan var det mest en massa dratta-på-arslet-klipp som for runt, möjligen en och annan reklamfilm från Japan med Harrison Ford, även någon Susan Boyle-variant, men nu när januari håller på att gå över i februari 2012 så är det DETTA som tilltalar mig mest: Tolv sekunder, närmast HD-kvalitet, världsartister i bild, ett STORT sammanhang och så en liten, LITEN avvikelse från det normala. Sannerligen inget extraordinärt, likväl något en nioårig bollkalle kommer att minnas på sin dödsbädd. (Helt beroende på omständigheterna förstås. Om hans dödsbädd bara varar i några sekunder medan han famnas av tretusen liter brinnande flygbränsle kanske han skippar det, men får han chansen att ligga och älta i flera månader medan barnbarnsbarn och vänner passerar revy och han är hög som ett hus på morfin som trycks in i honom från fyra olika droppställningar så tror jag nog att detta kommer att ploppa upp, på ett sätt eller annat.)

(Ah, sättet den artige kommentatorn säger ”Oouuh!”)
Jag gissar att ni har fler exempel på dessa SMÅ avvikelser! Dessa ENKLA ögonblick!