Ja, sajten är lite slooooow just nu…

Men det är för att ni är så många (för att inte tala om HÄRLIGA). Vi har en lösning på gång.
Stay very much
in touch!

Älskade kostymfilm!

Nu ska jag tala om vad jag älskar. Jag älskar kostymfilmer. Och då menar jag inte kostymfilmer enligt den urtypiska definitionen, det som på engelska kallas ”period pieces”:

Nu är förvisso den där freeze-frejmen från ”Amadeus” och den råkar jag OCKSÅ älska, men det jag vill komma till (and BOY am I getting there!) är att när JAG tänker på kostymfilmer så tänker jag på filmer där människor har PÅ SIG KOSTYM. Jag har under kvällen njutit av filmen ”Margin Call”, där min gamle vän Kevin Spacey gör lite av en comeback. Kevin var gäst i vår säsongsavslutning av ”Söndagsparty” way back when, när han satt i en soffa och drack snaps med Malin Åkerman och Håkan Hellström. Det var ju ett härligt jävla gäng, måste jag säga. Och när programmet var slut så blev det uppsluppet i studion, det var ju slutfest på gång på någon båt. Här är en bild därifrån:

(Jag var trött framåt natten, men fan vad jag gillade den där jeansjackan.) Hur som helst, om vi spolar tillbaka bandet från festen till inspelningen sex timmar tidigare så stojades det och stimmades det direkt när kamerorna slagits av, så som det blir när två självupptagna TV-profiler är färdiga med en säsong och tycker att de förtjänar en belöning. När jag stod och pratade om cornflakes med Malin Åkermans farsa kom en studioman fram till mig och sade, ”Excuse me, but mr. Spacey has been standing over there for 30 minutes, just waiting to say goodbye” och jag sprang fram, full och skamsen, och ja, det visade sig att han varit för blygsam för att gå fram och avbryta festandet i studion, men han ville verkligen säga Hej då innan han gick, så han väntade bara i lugn och ro, i kulisserna.
Kevin SPACEY!
Titta på DE HÄR TVÅ BILDERNA:

HAN HAR VUNNIT TVÅ OSCARS! Lik förbannat så OTROLIGT ödmjuk. Helvete. Jag blir helt kär när jag tänker på det, men det jag skulle komma till är alltså att filmen ”Margin Call” är en återgång till fame & fortune för Kevin Spacey men FRAMFÖRALLT så är ”Margin Call” en kostymfilm i ordets SANNA bemärkelse. Det är alltså en film där karaktärerna bär kostym på ett sätt som är talande för hur de är som människor och hur de är placerade i samhällets hierarkier. Jag är tokig i de här filmerna. De rör sig alltid i maktens korridorer (dessa KORRIDORER!), de handlar om smarta, rika, ofta skrupelfria människor som på ett eller annat sätt är fördömda. Exempel: ”American Psycho”, ”Glengary Glen Ross” och ”Wall Street”:

De här filmerna följer ofta samma fängslande persongalleriuppbyggnadsdramaturgi (ett ord jag möjligen är ensam om i den svenska bloggosfären). Det handlar om att vi i filmens början får se människorna längst ner i organisationen, och precis när vi golvats av hur sexiga och mäktiga de är så händer det otroliga: Vi får träffa en person som är positionerad HÖGRE UPP i den här hierarkin, och det anmärkningsvärda händer: det visar sig att man kan se ÄNNU sexigare och mäktigare ut. Och precis när vi vant sig vid DEN nivån på power&glory så kommer NÄSTA, och så vidare.
”Margin Call” är ett lysande exempel på detta. Först träffar vi de här killarna:

Och precis när vi tänkt, ”Wow, det DÄR är snygga killar, och vilka dyra klockor de har och hur välstrukna skjortor kan man HA egentligen?”, så får vi träffa deras chef:

Och vi tänker, ”Jaja, det är så DÄR man ser ut om man är mäktig på riktigt”, men så får han plötsligt sparken, den här mannen:

Som alltid i amerikanska filmer så illustreras det av en liten flyttkartong som kontorsprylarna ska ösas ner i, och som ett sign of the times så anar vi en pumpflaska handsprit där nere. Och för en sekund så är vi vilsna och tänker, ”Jaha, vem fan är mäktig nog att sparka den DÄR mannen då?”, och så fort vi några sekunder senare träffar nästa snäpp uppåt i hierarkin så blir det plötsligt logiskt:

För det är ju så DÄR clean och karismatisk man är om man REGERAR på Wall Street.
Eller är det verkligen det? Plötsligt dyker den här killens chef upp och vips så ter sig lintotten här uppe, som nyss framstod som en oslagbar Niederman-figur, som ganska fånig, för det är ju så HÄR dyr man ska se ut:

Sedan dröjer det inte länge förrän det omöjliga inträffar. Det visar sig att det finns YTTERLIGARE ett steg uppåt på makt&sexighetsskalan:

Och där sitter vi, dykarsjuka av alla dessa svindlande, raska klättringar uppåt i näringskedjan, när plötsligt mannen här ovanför, med den kyliga slipsen och det mordiska Ivy League-utseendet ringer SIN chef, som i detta krisläge flygs in – mitt i natten – med en helikopter som landar på skyskrapans tak. Och han, chefernas chef, ser ta mig fan ut så här:

Så jävla rik. Så jävla kall. Så jävla gammal och skoningslös. Här har vi nått toppen. Här får vi träffa en man som kunde blivit president om det betalat bättre. Men nu är han Master of the Universe på Wall Street istället, och i filmens slut, när han raserat tusentals människor liv, så drar han en stilla middag, och inte fan sitter han på Wolfgang Puck eller Burger King med kreti och pleti inte, nej han dinerar allena, med godtagbar utsikt, med en flaska tungt rött vin och New York Times korsord:

Jag älskar det här, och jag tycker om att det indirekt kastar ljus på människor som ROLLBESÄTTER filmer. Det här är ju en yrkeskategori i Hollywood som ständigt negligeras, men här är uppgiften onekligen delikat. Det handlar om att hitta skådespelare som är karismatiska som fan, men på olika NIVÅER, i en fint utmejslad trappa som oundvikligen leder fram till Jeremy Irons, i vinröd dyr slips och kostym i 50.000-kronorsklassen och med den typiska rikemansfrisyren.
”Margin Call” är en i alla avseenden bra film, men det är som kostymfilm den briljerar, som en manifestation & ett förkroppsligande av kapitalismens inhouse-näringskedjor. Se den!
Har ni fler tips i den här genren?
Jag är UTSVULTEN!

Allt det jag avskyr fångat på en bild

Ja. Han förtjänar fan att vara roterad.

Vi måste prata lite om Sacha Baron Cohen

Eller ja, det måste vi kanske inte, men vi måste däremot prata om människor som på allvar nu tror att det finns en ”kontrovers” rörande hans eventuella Oscarsgala-inbjudan.
Låt mig först klargöra att jag avgudar Sacha Baron Cohen för mycket av det han gjort. Om inte den här Ali G-inslaget hade funnits hade vi aldrig kommit på tanken att göra ”Ursäkta Röran” (notera att jag INTE på något sätt likställer dessa produktioner…):

Frågan ”Do you think man will ever walk on the sun?” är tveklöst mitt favoritögonblick i humorhistorien, och det är ju här han kommer till sin yttersta rätt, Sacha Baron Cohen, när han vältrar sig i intervjusituationens falska förespegling, när Buzz Aldrin inte INSER att han medverkar i ett komedisammanhang. Men så fort han börjar slira från det där, Sacha, så blir det betydligt sämre. Och hans karriär är nu kantad av ett flertal skits som rör sig i ett obehagligt mellanland: där vi TITTARE är dom som utsätts för en falsk förespegling. Som i Borat-filmen, där en självklart briefad Pamela Anderson flyr från en boksignering. Gud så många människor som trodde att DET var på riktigt. Samma sak när Borat flög i vajrar på nån jävla MTV-gala och landade med röven i skallen på Eminem, som OCKSÅ flydde iväg. Folk trodde även att DET var origgat, på samma sätt som de nu tror att Sacha Baron Cohens rollfigur ”The Dictator” på allvar är ”bannlyst” från Oscarsgalan. Men detta är Hollywood! ALLT är riggat. Det finns för mycket att FÖRLORA på att på RIKTIGT göra sig ovän med den här jävla miljardindustrin. Okej, att en och annan NYKOMLING blåser på och ställer till med skandaler för att sedan försvinna för all framtid, men om man har HBO-serier under bältet, samt flera tunga produktioner i både bagaget och i pipelinen så sker ALLT i samråd med the powers that be. OM Sacha Baron Cohen dyker upp som ”The Dictator” så gör han det med Oscars-folkets goda minne. Gör han det INTE, så är det för att de har sagt att han inte får det. De ligger i en 69a med varandra, självklart.
Jag har inget problem att se vilket PR-geni han är, Sacha Baron Cohen, men hans PR-framgångar bygger också på att en massa aningslösa individer går på sådant här.
Slutligen: Jag försöker verkligen ha en solig outlook på livet, den här bloggen innehåller mestadels hyllningar till kreatörers stordåd, men HELVETE, det finns fan INGENTING i trailern till ”The Dictator” som roar mig. Jag tycker den verkar så fruktansvärt jävla tråkig (om möjligt tristare än Sacha Baron Cohens största kalkon, den helt och hållet manusskrivna ”Ali G – Indahouse”) att jag inte ens tänker bädda in ett youtube-fönster i den här spalten, men eftersom jag är relativt public service-inriktad (det är ju lördag!) så lägger jag den här.

De fem bästa låtarna som heter ”California”

Åh, drömmen om att blåsa västerut i 180 knyck och inte stanna förrän Santa Monica Pier sätter stopp framöver och Sunset Boulevard möter Pacific Coast Highway i den mest poetiskt ljudande av alla vägkorsningar! Kanske är det den drömmen som ger näring åt alla otroliga låtar som heter ”California”, vad vet jag, men jag fick för mig att ranka några av dem.

5. Rufus Wainwright: ”California”

Rufus tycker jag om för att han är melodisk och dekadent, för att han en gång sade ”The Studio 54 vibe is alive and well on the internet dating sites”, och för att han framförde den här så otroligt fint, akustiskt, när han hade en skivsignering på Amoeba Records i Los Angeles. Jag råkade vara där! Av en slump! (Jag råkade även vara något berusad.)

4. Phantom Planet: ”California”

Det finns mycket att avsky med de här unga männen: Känslan av att de kommer från rika familjer, att de är så gosiga med Hollywoodfolket (eller åtminstone VAR gosiga på den tiden då Hollywoodfolket fick för sig att Phantom Planet var trevligt att SYNAS med på vimmelbilder i Nylon), bara grejen att Britney Spears en gång syntes backstage på en Phantom Planet-konsert, ja, det tar aldrig slut. MEN! I den här låten fångar de fan den rusiga känslan av att blåsa fram längs 101. Det var ungefär det Winnerbäck hittade med ”Solen i ögonen”. Vi säger att jämförelserna stannar där.

3. Josh Ritter: ”California”

Det finns inte så mycket att säga om Josh Ritter. Egentligen är det här hans bästa låt. Men det här är den bästa låten han gjort som heter ”California”.

2. Wagon: ”California”

På Youtube presenteras Wagon kort och gott som ”ett indieband från Växjö”, och det är väl det som gör att jag alltid associerar dem med Smålandspopens främste ambassadör Håkan Steen. Förmodligen är det tack vare hans enträgna gospelverksamet som den här låten huserar i mitt iTunes, men oavsett vilket så återkommer jag till den gång på gång för att den är så jävla charmig i sin hoppfullhet och storögdhet. ”Making us a fortune here, selling t-shirts at heavy metal-concerts. Yesterday we met The Ramones again!” Hahaha. Jag har skrålat med i det så många gånger.

1. Joni Mitchell: ”California”

Äh, Joni spelar ju i en helt egen jävla LIGA. Och jag blev så glad när jag hittade den här BBC-versionen! ”California” finns på hennes bästa skiva ”Blue”, som ju är deppig, och jag minns när jag var 18 och blev inbjuden av tre fältbiologkompisar att bli delägare i ett litet torp, och jag tackade nej till det för jag hade fan inte tio tusen kronor, men jag hängde en massa i den där lilla skrala stugan sommaren 1991 och det dracks en massa turbovin och två av delägarna var ihop, sedan tog det slut, och tjejen blev nog mest ledsen och jag minns så tydligt att hon sträcklyssnade på ”Blue” i ett kassettdäck där ”Play”-knappen hade gått sönder så hon var tvungen att sitta i skräddarställning på golvet framför spelaren med pekfingret pressad mot den glappande knappen. I timmar satt hon så, dag efter dag, med fingret på knappen, medan festen pågick runt henne i en hel sommar. (Jag träffade henne i Fältöversten för två månader sedan, för första gången på 20 år. Två söner hade hon med sig. Livet går vidare.)

Det var det. Jag gjorde SÅKLART en playlist på Spotify också. Wagon finns tyvärr inte på Spotify (scandalous!) så jag slängde in lite annat som INNEHÅLLER ”California”. Så. Då kan helgen börja på allvar!
Skål!
(Hörde jag ”Skål”? Jag tror fan jag hörde ”Skål”!)