Irrar runt i Karlstad…

… upptäcker lite poesi på gatan, något den FINE Stig Järrel skrev till Nils Ferlin efter (gissar jag) dennes bortgång. Ord att beröras av, när man väl dechiffrerat ihåligheterna i bokstäverna, det trassliga solljuset som skapar visa lässvårigheter i den där bronsplattan på torget i Karlstad. Filip hävdar nu att dessa ord ska läsas upp på hans begravning. Till den GRAD gillar han dem.  Ja, kanske. Han brukar hinna ångra sig kring saker och ting så skriv det inte i STEN (eller brons). Nu drar jag till Scala-teatern, snackar lite med ”Jang” (uttalas Chang), en äldre man som ser ut som professorn i ”Tillbaka till framtiden”, som brukar hänga där utanför.

Sedan blir det två föreställningar efter varandra! Vid min gud, kanske ses vi!

Det har hänt att jag velat skjuta människor inom fashionindustrin

Jag vet inte varför, men så har det varit. Vågar man spekulera i ett visst utanförskap från min sida? Som skapat en rädsla? Aldrig känner jag mig så osäker som när jag cirklar i samma ellipser som modefolket. Menar de allvar eller skämtar de? Oftast är detta omöjligt att utröna. Läser senaste Café, 08.44 på morgonen idag, hemma i några dagar under turnépaus, ser ett ”modejobb” som lyder ”8 nya sätt att bära kostym”. Modellen som illustrerar dessa åtta sätt ser ut så här:

Hela tiden ser han ut så där, faktiskt:

Skämtar han? Skämtar Café? Är det här en pastisch på något man borde känna till? Det vet man ju inte. Är man därför lite bortgjord? Nja, det är man väl inte. Men ändå. Det SKAVER. Bläddrar vidare. Ser en text om Fibes, Oh Fibes! Ett band som lyckats få in både ett komma- och ett utropstecken i sitt namn. Det har de hamrat in bra. Jag har träffat sångaren Christian Olsson några gånger. Vid ett tillfälle i San Francisco, av en slump. Det kändes extra festligt, för det var sådant man drömde om när man var yngre; att man skulle få röra sig ut i världen, sitta på barer, och där få vara med om spännande möten. Det blev kanske inte jättespännande när jag träffade Christian i San Francisco, men det blev ändå NÅGOT. Nu läser jag om honom i Café:

Rubriken påminner mig om dagens Metro, där jag tidigare idag såg detta:

Det verkar som om det här med Christians & killarnas kontrollbehov hamnat i fokus vid lanseringen av den här nya skivan. Kanske är det här ett medvetet PR-drag som hamrats fram kring ett konferensbord på skivbolaget, kanske inte. Men sant är att en skiva BÖR ha en ”vinkel”. En historia. Annars kan den försvinna. Ah, jag minns en bluddrig intervju med Bob Dylan från 1984 där han sitter med Martha Quinn backstage på Wembley, han är förvånansvärt pratsam (i svagare stunder har jag inbillat mig att han är lite lite påtänd), och han beklagar sig över att hans skivor ”Shot of Love” och ”Street Legal” sålde så dåligt, men han förklarar detta med att de inte har någon historia.
http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=v_vZX68c_qg#t=250s
Nu tänker jag på Jakob Silfverberg. Han var så nära att avgöra SM-finalen i ishockey i förrgår. Två mål gjorde han, hemma i Gävle mot Skellefteå, och i sudden death så sköt han en straff i stolpen, sedan dödade Skellefteå matchen. Ikväll har han chansen igen. Han är bara 21 år gammal, redan kapten i Brynäs, legendar, blond, snygg.

Vad ska livet föra MED sig för honom? Jag vet inte. Efter den här säsongen går han tydligen till Ottawa. Jag börjar leta snygga mål han gjort på Youtube, hittar inte så mycket men påminns ÅNYO om att människor som själva gör topplistor på Youtube med typ ”Världens snyggaste mål” ALLTID har BEDRÖVLIG musiksmak som de DRÄNKER montagen i:

Annars då? Jo vad fan, nu ska jag jobba lite. Turnén går vidare på torsdag, i Karlstad. Sen blir det en massa andra städer. Ni är SÅ välkomna så! (Hade jag varit någon annan kanske jag hade länkat till recensioner och sånt, men av nån anledning känns det lite fånigt.) Vi avslutar för idag med en bild på Filip från Paris-way-back-when när han läser det KLASSISKA Kylie-numret av GQ. (Fråga mig inte varför det är KLASSISKT, men det är tydligen KLASSISKT.)

Ny vecka…

Ska trycka i mig något från McDonald’s i Visby och sen rulla till Burs och zombiefixa lite med sommarstugan. Det har varit GLIMRANDE dagar, kära vänner, sällsamt roligt, sällsamt förtjusande. Ska försöka skriva lite på detta utrymme också, vad det lider. Igår fick jag träffa Börje Salming och Rolf Lassgård! Nu stirrar jag på detta:

Back at the scene of the djursex på VHS

Ah, här har ni mig, i en hotellrumsäng i Östersund, där jag så här på förmiddagen tar igen mig lite. Vi bussade hit från Luleå, där vi hade fan så roligt igår i det fantastiska Kulturens Hus. Det blev natt i buss alltså, med torr luft, täppt näsa och desorienterande värre på grund av Filips befäst POTENTA indiska sömnpiller. Härligt.
Jag tänker på Östersund, jag gjorde lumpen här och det var jävligt poppis det här året, 1992, med djursexporr på VHS. Alla mina lumpenkompisar slukade verkligen ”Cicciolina och Hästen” eller vad den nu hette (YOU fill in the blanks), men det där blev ju gammalt efter några veckor så jag brukade kvällstid fly den där GRAVT flåsiga stämningen och ge mig ut på stan istället. En rutin infann sig snart. Jag köpte en påse Tutti-Frutti-godis och gick till biblioteket där dom hade en enorm vinylsamling som inkluderade ALLT i Dylans produktion. Så där satt jag och spisade. Och, för att dra in Winnerbäck i detta, ”nånstans där så blev jag den jag är nu”.
Nu ska jag ge mig ut på gator och torg. Solen skiner. Det är fan FREDAG I JÄMTLAND! (Och på en del andra ställen.)

Bedrövligt med uppdateringar här nu…

… men vi flaxar runt, Umeå igår och Luleå idag och nu på väg mot Östersund. Det är fan så roligt, folk är FANTASTISKA.