FUCK!

Förlorad till Rumble han är (snackar lite som Yoda idag). Roligare förr det var. Då han pratade. Då han spexade. Vara snart vi är i. Showa vi ska.

Bästa dokumentärerna #2: The Last Waltz

Vet ni vad? Det här är en sån där dag när jag skiter fullständigt i om jag råkar te mig en smula förutsägbar, vilket således gör att det känns FINT att rekommendera The Last Waltz, som alltså är en dokumentering av The Bands avskedsspelning på Winterland i San Francisco som Scorcese gjorde. Här finns mycket att skriva om. De flesta uppskattar väl filmen för musiknumren, och de är inte att LEKA MED, men jag har sett The Last Waltz kanske tjugo gånger, främst för snacket mellan låtarna. Det är så skört alltihopa. Nu har de spelat ihop i nästan tjugo år och ska gå skilda vägar och det är bara den ständigt hybriskåte Robbie Robertson som tycks ha några verkliga planer att tala om. Alla andra är antingen alkade, slutkörda eller både och. Men de håller hakan högt och pratar om framtida planer, ”keeping busy” som Rick Danko säger innan han slår ner ögonen i mixerbordet. Det här var ju 1976, punken höll på att sopa farbröderna av banan och det gällde att hålla rent i backspegeln. Danko, ja han är ju död precis som alla andra jävlar, men här strålade han fan (and how about den lilla saxofonen som Garth Hudson fjuttar på!?):

När The Ark hade sin avslutningsturné hoppades jag och Filip att de skulle göra en sådan här spelning, där man bjuder in alla sina musikervänner. Känns som att ALLA i Sverige skulle ha ställt upp för The Ark. Klart att det inte hade blivit som The Last Waltz, men ändå. Man gillar ju sånt här. Van Morrisons insats, exempelvis. Tydligen var han nojig för att han var för trist klädd, så han lämnade Winterland och drog till hotellet och var borta jättelänge innan han återvände med en jävla… lila sparkdräkt. Men spelar roll. Han var på ett jävla bjussigt humör för en gångs skull, och när han mot slutet av det här klippet börjar chorus-line-kicka omkring sig så är det oemotståndligt. Man riktigt ser hur Robbie Robertson tänker ”här får vi bra grejer”.

Man är så kluven till mycket här. Det är klart att filmen inte blivit av om inte Robbie Robertson varit ett analt rövhål, om han inte slitit med den tillsammans med Scorcese (det sägs att de nästan söp ihjäl sig under promotionturnén för filmen men det är väl en annan historia). Dock CHOCKAS jag när jag ser trailern och inser att det BARA är han, den HELT ointressante, som får prata:

Det enda vi ser av de andra killarna är fyllskalleklipp som detta, på Richard Manuel som ser ut som en jävla uteliggare:

Just nu, i detta ögonblick, hatar jag Robbie Robertson. Och jag tänker på Levon Helm, som dog för någon vecka sedan. Han var nog också ett as emellanåt, inte helt lätt att jobba med, men nu vill jag sjunka iväg och tänka fina tankar på honom så jag tycker vi slutar med att visa hans bästa stund. Nu finns det ett raspigt skägg i himlen, etc:

En vacker dag…

… kommer det att skapas ett ”På Spåret” om kebabställen och DÅ ÄR JAG MED! Satan så många olika såser vi samplat vid det här laget, och det bara rullar på. Igår prövade vi Timbuktus favoritställe Alcamo i Jönköping.

Vad ska jag säga? Det var fantastiskt såklart. Många myter omsusar den här såsen (det ska eventuellt vara Fanta i den). Jag skiter i vilket, jag skiter också i att det visst var nån salmonellahistoria på Alcamo för tre år sedan, I’m all for it bara. Annars då? Jo, igår åkte jag i en bil med en präst som blåste på i 180 på E4an och twittrade samtidigt. Jönköping är i FÖRÄNDRING. Vi ser en iPhone-andlighet där som är (lite) spännande. Nu är jag i Borås. Jag har på mig nya fina bruna strumpor som sitter HÅRT och gör mina fötter knotigt skelettiga.

Strax dax att gå ut på stan och håva intryck. Först ska det bli rask hotellfrukost. Jag försöker vara försiktigt med laktosprodukter där. Kan bli mycket fil och sånt för systemet annars, sånt man inte är van vid. Och så betalar man ett pris i form av gaser sedan. Nej, det vill jag undvika till varje pris.

Gamla kåkar!

Vi hittade Pluras gamla hus i Norrköping igår (andra våningen), vi NOTERADE orden ”Fullständiga rättigheter” på krogen nedanför och konstaterade i all välmening att det allt som oftast indikerar… eh… well, ett BRÖLIGT klientel kan vi väl säga. Det var kul att se Pluras hus. Vi kände oss som Bob Dylan när han snokade reda på Neil Youngs hus i Winnipeg. Dylan ville se Neils rum för att titta ut genom samma fönster som Neil hade tittat ut genom som barn; föreställa sig vad Neil dagdrömde om när han blängde ut på den stora världen som väntade på honom. Nu undrar jag om det börjar bli lite pollen i luften. Jag sitter på en bänk i det UTSÖKT vackra Gamla Linköping och det börjar snörpa i luftrören.

Ah well. Jag får ta ett pollenpiller. Bekämpa dåsigheten med nåt ANNAT jävla piller. Nu är det måndag, kära ni. Kavla upp ärmarna! Och bor ni i Linköping hoppas jag ni kommer och ser oss ikväll. Några biljetter kvar. Ni hittar dem under den blåa splashen uppe till höger.

Man flyter runt…

… i svenska städer, man kollar in tidningarnas omslag.

Man läser om Arne Weise, man dricker Trocadero, man tänker på Tommy Cooper, brittkomikern som väl dog på scenen om jag minns saken rätt, och man funderar på vad som är the way to go, kanske är det för Arne Weise den röda mattan, ja det är väl okej, om det nu överhuvudtaget finns någon angenäm way to go, lika bra att göra det under festliga former möjligen. Och vi rullar i en buss mellan Karlstad och Köping, Filip pratar med snuten i Köping i telefon och bredvid honom sitter Tomas som sköter ljuset och han pratar ofta om schweiziska backline-tekniker och sånt som vi inte begriper oss på.