Lite om Fredo Corleone
Ni vet, den olycksalige brodern i de två första Gudfadern-filmerna. Jag såg om dem i förra veckan och det har SANNERLIGEN hänt förut, men någonting i min kemiska sammansättning gjorde att jag denna gång efteråt fastnade i tankar kring Fredo. Annars kan det vara Sonny, Michael, Vito eller Kay man liksom bär med sig dagarna efteråt, men nu blev det Fredo. Här ovanför ser ni honom i sitt element, när han håller hov i Las Vegas. Solbrillor inomhus. Rejält tilltagen skjortkrage. På bra humör. Har fixat lite horor. Gott dricka. En känd sångare för att krydda anrättningen. (Baserad på Frank Sinatra, men det är en annan historia.)
Ni kan ju backstoryn. När Ursprungsgudfadern, Vito (Marlon Brando) dog var storebrorsan Sonny redan död, fullständigt pulvriserad av sina fiender vid en vägtull.
Näst äldst i brödraskaran var Fredo, men det fanns ju inte på KARTAN att han skulle få ta över, eftersom han var mer korkad pimp än kompetent player (vad säger ni om DEN dubbla alliterationen? Va? Va?) Fredo fick istället flaxa runt i Corleone-imperiet och ta hand om ”Mickey Mouse-nightclubs”, som han själv uttryckte det när han till slut ventilerade sin frustration för Michael, som var den som fick ledartröjan efter Vito. Här sitter han och gnäller:
”I was PASSED OVER, Michael!”
Han är verkligen episkt tragisk, Fredo. Och jag tycker nog det är ett av filmhistoriens starkaste ögonblick, den där sekvensen i Havanna, när Fredo är lite slirig och sjukt nog råkar avslöja sin inblandning i komplotten som skulle dödat Michael. En av männen bakom komplotten har det råsköna namnet Johnny Ola. När alla gangsters, inklusive Michael, Fredo och Johnny Ola, samlas på Kuba för ett stormöte är Fredo i början noga med att klargöra att han ABSOLUT INTE träffat Johnny Ola tidigare. Men så rinner det ner rom i strupen på Fredo, han blir lös och ledig, liksom ETT MED DEN LJUMMA LUFTEN, han tar med gänget på en sexklubb där en kille som kallas ”Superman” – tack vare sin stora dase – ingår i nåt rollspelsaktigt knull på en scen med en ”slavinna”. Michael är måttligt road, men Fredo och de andra hypnotiseras av det här. Står och stirrar bara, mållösa, tills någon frågar Fredo hur fan han hittade det här stället. Han svarar:
Så bra han mår i denna sekund, Fredo. Till och med på KUBA har han koll på det coola ställena. Strax bakom honom står en slajmig senator och är imponerad. Fredo kan verkligen med viss fog, i sitt berusade tillstånd, inbilla sig att hans inflytande sträcker sig långt in i maktens korridorer. Han inser verkligen inte att Michael här RASKT lägger ihop ett och ett, och inser att Fredo tidigare ljugit om att aldrig förut träffat Johnny Ola, och om han nu ljög om det så fanns det nog en jävligt bra anledning till detta, det vill säga att Fredo, hans egen BROR, var inblandad i försöket att mörda honom. Det inser han här:
Men Fredo anar inget, han kollar bara på killen med den stora kuken. Jävlar, vilken scen! Vilken karaktär. Men när vi nu sitter här tillsammans och tänker på Fredo så tycker jag även att vi ska belysa mannen som spelade honom så fint, John Cazale. Så sjukt det är, han spelade bara in fem filmer, och ALLA DESSA FILMER nominerades till en Oscar för Bästa Film. Förstår ni hur mäktigt det är? Vilken jävla RADDA: Gudfadern, The Conversation, Gudfadern II, Dog Day Afternoon och The Deer Hunter.
RADDA!
Och han är så bra i allihopa. Man trodde ju inte att han skulle kunna toppa Fredo, men fan vet om han inte gör det i The Deer Hunter, där han också har en förloraraktig biroll, som gör sig ovän med Robert De Niros karaktär när han glömmer sina boots när de ska ut på jakt.
DeNiro, i den här filmen relativt humorbefriad, vägrar låna ut sina extraboots:
Och då blir Cazale pissed och börjar vifta med en pistol, men det leder ju ingenstans:
Ja, sen drar några i gänget till Vietnam och hamnar i blåsväder, och där försvinner ju Cazale rätt mycket ur handlingen, men gud vad man älskar honom där i början. Extra gripande är allt det här, eftersom Cazale var döende i lungcancer under inspelningen. Filmbolaget vägrade ha med honom när de hörde detta, men då klev DeNiro in och betalade personligen hans försäkring, sedan ritade de om inspelningsschemat, så att alla Cazales scener spelades in först. Han dog innan filmen var färdig. Här är en bild på honom och hans dåvarande flickvän Meryl Streep, som spelade den kvinnliga huvudrollen i The Deer Hunter:
Nu, precis NU, ser jag att det gjorts en dokumentär om John Cazale:
Fan, det finns en trailer och allting! Med JÄVLA starka talking-heads:
Den här ska jag se ikväll! Jag älskar internet idag, lika mycket som jag älskar John Cazale.
2012-05-26 Okategoriserat
Bra jävla stämning!
Åh, det ordnades ett releaseparty för Sgt Pepper-skivan, i slutet av maj 1967, hemma hos Beatles manager Brian Epstein. Jävla SKJUTS i killarna här. Lennon hade gått på LSD oavbrutet i ett halvår, McCartney började få verklig fason på sin mods-stil, hade till skillnad från de andra rakat av sig muschen han sparat till omslaget. George hade slutat med syra efter att han tittat på LSD-molekyler i ett mikroskop och noterat att det där såg ut som ett rep. (Märkligt. Allt ser väl för fan ut som ett rep om man zoomar in tillräckligt.) Och Ringo mådde väl bra som vanligt. Han fick sjunga på With a Little Help From my Friends, och det var ju inte illa.
Man kan ruttna på Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club band, för att den är fjompig, music-hallig och kabaretig, men ibland, en gång i halvåret ungefär, brukar jag låtsas att jag aldrig hört avslutningslåten A Day in the Life, jag försöker nollställa hjärnan och föreställa mig hur det var att besöka den här skivsläppfesten i slutet av maj 1967 (det slår mig NU att det var nästan på DAGEN 45 år sedan) och som först i världen typ få höra A Day in the Life. Hur jävla sinnessjukt det måste ha varit att nånting kunde vara så mycket historia och framtid på en och samma gång. Inte KONSTIGT att Lennon gör tummen upp.
Och själva inspelningen av A Day in the Life sen! DÅ mådde McCartney bra! Åtminstone dagen när de spelade in det bananas-orgasmiska stråkpartiet. DÅ kände han verkligen att han var cutting-edge!
Lennon mådde lite tjyvtjockt, som vanligt vid den här tiden (är det KONSTIGT med tanke på hur mycket syra han vräkte i sig!?)
Ringo, han undrade mest ”Kan jag fakturera för det här?”
Men det var en lustig inspelning, för Beatles kände ju att de hade något extraordinärt på gång, så de bjöd in alla sköningar de kände för att spajsa upp tillställningen.
Även Keith fick komma. Inte svinalert han heller.
Krocken då, mellan alla dessa vrålhipsters och de inhyrda symfonikerna som kom till studion i tron att det var ännu en dag på jobbet. Av med kavajen bara, fram med fiolen!
Men efter ett tag, när de fått nog av McCartneys storhetsvansinne, den unisona påtändheten bland kändisarna och kravet att de skulle bära lösnäsor och peruker, så började några av dem ruttna.
Men det blev ju bra till slut. Helvete vad bra det blev. Här finns en liten psykedelisk video gjord utifrån sånt som filmades den där dagen/natten. Det tillhör i sanning en annan tid. Men det är också för oss.
http://www.youtube.com/watch?v=4xljFT44Y1Y
2012-05-25 Okategoriserat
Gåshudsögonblick! #8 Gammal man med syrgas i näsan sjunger Fix You
Vad ska jag säga om det här egentligen? Jag ska nog inte hypa det för mycket för då lär det falla platt, så jag skippar värdeorden och laddar på med fakta istället: 2007 var kören Young@Heart ute på turné. Young@Heart, som grundades i Massachusetts, består av ruskigt gamla människor, så gamla att de inte ens kan stå upp. En av medlemmarna, Fred Knittle, förlitar sig till en syrgastub för att orka med. Den här kvällen, under den här konserten skulle Fred sjunga Coldplays Fix You, med sin bäste kompis Bob. Men några dagar före spelningen dog Bob plötsligt i en hjärtinfarkt, men istället för att ställa in valde Fred att sjunga låten själv, till sin gamle bäste vän, och när han mot slutet kommer till raden ”Tears stream down your face, when you lose something you can not replace” så… Ja. Då jävlar känns det.
Jag tänker ofta på var låtar ”hamnar”. I någon podcast pratar vi om hur Håkan Hellström måste reagerat när ”Ramlar” tonlade nåt fylleknull i ”Kungarna av Tylösand”. Oftast blir väl reaktionerna av den typen; upphovsmän som tänker ”VAD FAN HAR DOM GJORT MED MIN LÅT?!!?!?!” Men jag föreställer mig att Chris Martin vid något tillfälle suttit mitt i sin makrobiotiska yogatillvaro och fått se det här, och jag hoppas då innerligt att han reagerade som jag gör.
Jag kan säga mycket om det här ögonblicket, i dagens eppe av Schulman Show kan ni se mig sitta och friformsgrina åt det, men jag nöjer mig med detta: Om man inte berörs av det här har man aldrig haft en bästa kompis.
http://www.youtube.com/watch?v=W_n0zvoHlVk
(Sorry, det går inte att bädda in, så ni får nog fan klicka.)
2012-05-24 Okategoriserat
Nu: eftersvett
Jag har utfört något som med god fantasi och visst önsketänkande skulle kunna kallas löpning. Men för att direkt ta ner den här bragden till rimliga nivåer bjuder jag på en skärmdump med lite hårdfakta.
Ni som kan er skit om löpning skrattar nu rått, och det är okej. Ni som inte fattar något av det där tittade inte ens på den så vi går vidare. Nu sitter jag och leker med lite brickor som mina döttrar ”äger”. Titta vad roligt jag har:
Men vad är det jag håller på med egentligen, det där ser ju inte så roligt ut! Här, en närbild:
Medan ni funderar på det ska jag berätta att jag just nu lyssnar på Lucy in the Sky with Diamonds på fruktansvärd volym och att jag dricker något av det vedervärdigaste man kan få i sig. Man blandar morotsjuice och något slags torkat, finmalet sjögräs:
Det här får mig att tänka på Leonard Cohen, när han sjunger ”There are heroes in the seaweed”. Första gångerna jag hörde det trodde jag att han menade att det liksom finns hjältar ÖVERALLT! Att det även bland växter, i klasar av tusentals sjögrässtrån kunde finnas några strån som är mer hjältemodiga än de andra stråna. Sen dess har jag börjat ana att han sjunger om sjömän som drunknat, och att de nu ruttnar bort i sjögräs på havets botten, och att DE är hjältarna. Detta sörjer jag lite. Men jag är beredd att kompromissa med Leonard, och säga att BÅDE sjömännen och vissa strån är hjältar. Det är det fina med konsten, att man kan göra så!
Ovanifrån ser blandningen ut så här:
Och när den blandats samman:
Det smakar vidrigt, verkligen fruktansvärt, av förruttnelse, så jag ser ut så här när jag druckit:
Tillbaka till brickorna då, på bordet. Ja, som ni redan förstår så leker jag ”Prometheus”. Här en freeze-frame från trailern:
Det är alltså en stjärnkarta från en gammal civilisation, som Noomi Rapace och hennes kille hittar under sina resor. Samma skiss/mönster hittar de sedan på en massa andra ställen, vilket sätter eld i baken på dem. Klart de vill dechiffrera skiten och bege sig ut i universum! Och sedan brakar det lös. Jag har inte varit så här övertänd på en film sedan jag laddade inför The Phantom Menace och det bådar ju inte gott, men jag tänker nästan inte på något annat än ”Prometheus”. Appropå The Phantom Menace-fiaskot så vill jag tipsa om en OTROLIGT vägjord och rolig recension av den. Hahaha, den är fan 90 minuter lång, men värd varenda minut. Första repliken: ”The Phantom Menace was the most disappointing thing since my son!” Se åtminstone första delen, och leta dig sedan vidare om du får feeling:
Fan, exakt NU noterar jag en jävla FÄSTING på mitt tangentbord:
Nu kliar det på hela kroppen, plötsligt. I’m off! Jag lämnar er med den BÄSTA ”Prometheus”-trailern av dem alla:
2012-05-22 Okategoriserat
Fan, har hon repat där nere i Baku…
… i typ tio dagar nu, Loreen? För att uppträda i tre minuter? En låt hon redan tävlat med i två deltävlingar? Jag fattar det inte. Jag fattar när Lady Gaga repar i en flygplanshangar i nån månad inför en turné, allt det där, men att stå på tejpbitar i tre minuter och sjunga, det borde man kunna repa in på en eftermiddag? Det ser ju aslätt ut, dessutom:
LOADING PODCAST