Titta här står han, Hasse P, bredvid en extralång leverpastej. Det är vintern 1985 och han håller på med ett litet jippo som går ut på att sätta den lilla staden Köping på kartan. Han ska baka världens längsta smörgåstårta, fixa dit Guinness Rekordbok och kanske få lite fart på stan.

Här har det gått några timmar. Hasse har – mitt under jippot – fått reda på att det är något strul med Smörgåstårtan. Men han behåller lugnet och lite senare är det dags för själva diplomutdelandet.

Här är det officiellt. Smörgåstårtan är den längsta som någonsin gjorts. Drygt 510 meter.
Långt senare lärde vi känna Hasse P och han fick alltid tårar i blicken när han tänkte på den här stunden. Det hade varit mycket skit i hans liv, men det här var det bästa han varit med om. Här UTRÄTTADE han något. Inget stort kanske, men något i alla fall.

Han surfade på det där glädjemolnet i flera månader. Här är det sommar, han är på nån grillfest, kanske mellan två danser, bra SKJUTS i hela kroppen, ögonen riktade mot något som gör honom på bra humör. Kanske en kvinna.
Några månader senare började det gå dåligt igen. Han hade fått smak på berömmelsen, provade både det ena och det andra för att bli kvar i smöret. Och för att det skulle hända något. Sedan började han dricka lite mer än vad han borde och det mesta av det han planerade gick i kras.
Många år senare sprang han in i mig och Filip.

Vi skrev en bok om hans äventyr i Västra Mälardalen det där året, 1985. Han gillade den, tack och lov. Vi tyckte väldigt mycket om att prata med honom. Han var ju sliten utav bara helvete, satt och ruvade på varenda sjukdom en hypokondriker kan mardrömma om, men det sket han liksom i. Satt och hötte med näven åt någon aningslös programledare på TV4 i sin lilla lägenhet där solljuset låg så hårt på den lilla tjock-TVn och dammet på skärmen gjorde att man inte såg någonting men man hörde att det sades något dumt där i rutan och sånt stod han inte ut med. Han var stolt över den där smörgåstårtan han gjorde för nästan 30 år sedan. Orimligt upptagen vid den, kanske, men hur konstigt är det? Mot slutet, när det skymmer så sakteliga, kan det vara läge att summera livets highlights och om en av dem råkar vara en lång jävla smörgåstårta så… ja, sämre kan man ha det. Han återkom alltid till att folk hade varit GLADA den där dagen i mars 1985. Folk i Köping hade kommit ner till centrum utan större förväntningar och så hade det blivit GLATT. ”Sånt betyder nåt”, sade han. Och det hade han rätt i. Det är lättare att göra ingenting än att göra någonting. Och alla som gör någonting förtjänar att bli åtminstone ett frimärke.
Nu är han död. Han hade legat medvetslös i en vecka – i sin egen säng, det var viktigt för honom, inget jävla sjukhus – och klamrat sig fast vid livet. Sedan, den sista natten, böjde sig Lotta över honom och viskade att ”Nu räcker det Hasse, nu kan du gå över till andra sidan”.
Och så gjorde han det.