Jajamen, vi är i New York, vi har festat en del, det kan jag ju tillstå hur mycket än Luthers piska viner över mig, och jag är förstås medveten om bloggens monotoni de senaste dagarna, men nu vidtar allvar och jobb, samtidigt som jag återupptäcker Hipstamatic:

Ja, ni vet ju vad Hipstamatic är; den där foto-appen till iPhone som sabbar bilderna genom att köra dem genom en tumlare av effekter som gör att fotografierna ser lite gamla ut, och jag hade ju tröttnat på det för länge sedan, men det är något med New York som gör att vanliga bilder liksom inte räcker till, de ser för alldagliga ut, gör inte rättvisa åt det extraordinära som utspelar sig framför ens ögon, så nu blir det lite effektsökeri på bilderna och det må vara hänt. Dessutom utspelade sig ikväll ett ypperligt tillfälle att vara riktigt meta, eftersom det löjligt nog finns en ”lins” till Hipstamatic som heter ”Williamsburg”, döpt efter en stadsdel i Brooklyn som åtminstone för några år sedan kunde uppfattas som en smula häftig, och ikväll åt vi middag JUST I WILLIAMSBURG och jag tog då den här bilden med just Williamsburg-linsen:

Det som sker är att en kypare frågar Filip om han vill höra kvällens ”specials”. Filip har ju inte stake att tacka nej till sådant så nu sitter han här och hör något om de rester som restaurangen inte lyckats kränga förra veckan, som de nu desperat vill bli av med och som de nu totat ihop till en glorifierad pyttipanna under namnet ”specials”. Jag tänker med glädje på en scen i filmatiseringen av American Psycho där en servitör frågar Patrick Bateman om han får läsa upp kvällens ”specials” och Bateman svarar ”NOT IF YOU WANT TO KEEP YOUR SPLEEN!”
Ja, och igår köpte jag lite leksaker:

Det är det roligare att göra om man är 100% obakis.
Här nedanför är jag inne i Macbutiken vid Central Park (den är så fin!) och har rattat in den här hemsidan som du just NU besöker, på några feta skärmar. Tanken är att uppnå ett liknande genombrott i USA som Roxette fick när en college-DJ spelade ”The Look” oavbrutet på sin radiostation och vips så låg Roxette etta på Billboard. Jag tänker att om den här lille killen fastnar för ett klipp i TV-arkivet och hans farsa råkar heta Les Moonves och är chef för CBS så vet man aldrig vad som händer.

Här nedan är jag på ett fik. Jag har köpt en mängd magasin och rivit ur de mycket irriterande lapparna med prenumerationserbjudanden som i grunden sabbar bläddringsupplevelsen. Den här processen får mig att må mycket bra. När jag river ur lapparna och sedan slänger dem.

Här nedanför är jag inne i en parfymbutik.

Jag måste säga att det är ikullkastande att gå omkring i rum som detta. Dels för att det luktar så MYCKET överallt, dels för att lukterna också slungar mig åter till epoker i livet som kanske inte är så angenäma att besöka på nytt. Dofterna förändras ju inte. Fahrenheit, som jag bar när jag var olyckligt kär i Sussie Larsson uppe i Sundsvall i början av 90-talet luktar fortfarande exakt likadant. Lacoste, som jag så missriktat generöst dränkte halsen i när jag gick på högstadiet och var så rädd för att få huvudet nerkört i en toalett av killarna som gick i nian, luktar identiskt idag. Likaså Van Gils. Likaså Polo Sport.
Nåväl. Det är nu måndag morgon i Sverige. Pratar ni FORTFARANDE om Björn Ranelid? I så fall kan ni fortsätta med det. Puss och kram! Hör snart.