Av anledningar jag FAN inte tänker tråka ut er med åt jag igår lunch med norrmän. Ur den här upplevelsen kröp en mycket obehaglig insikt fram, något som kanske funnits där som en förnimmelse tidigare, men som nu blev smärtsamt tydligt.
Norrmännen skrattar åt oss.
Vad de framförallt skrattar åt ska jag strax komma till, men det är uppenbart att ANLEDNINGARNA till att de tycker sig ha RÄTT att betrakta oss svenskar som något jävla skämt är två:

1. Den där satans oljan.
Inte mycket att säga om den. Flax.

2. Petter Northug.

Fan, det dröjde bara fyra minuter in i lunchen innan en av norrmännen sade:
– Du vet att Northug tänker vinna Vasaloppet i år va!? Du vet att han lägger ALLT ANNAT åt sidan i år, BARA för att han vill ta hem Vasaloppet från svenskarna va!?
Nu är det inte ofta jag tänker på Petter Northug, men håller inte han på med Världscupen och så? VM, OS? Uppenbarligen är det lägre prio på sådant i år, när chansen nu finns att förnedra svenskar i det svenskaste som finns.
Hur som helst, det formligen SPRAKAR av överlägsenhet bland norrmännen, en känsla av aggressiv – men ändå drygt loj – arrogans. De brottas verkligen inte med något lillebrorskomplex längre, det var det länge sedan de gjorde. Istället hånar de svenskar på öppen gata. (Jag älskar när saker sker på öppen gata, som inte är rånmord.) Och roligast av allt, det har de åt att vi svenskar äter lunch.

Jajamen, det visste ni kanske inte, men norrmän äter inte lunch. När jag under den här sammandrabbningen med norrmännen föreslog att vi skulle äta något, för klockan var ju halv ett, så ryckte de på axlarna, log menande mot varandra och släntrade efter mig mot matsalen. Och medan jag försåg mig av krämig pasta så gjorde norrmännen det som jag nu insett att norrmän alltid gör mitt på dagen: de äter en smörgås. De äter en jävla SMÖRGÅS och jag svär till gud att de TILL detta dricker ETT STORT GLAS MJÖLK. Som om de aldrig lämnat DAGIS. Men innan jag hunnit påpeka det koltålderfåniga i detta så skrattade en av dem åt mitt pastaberg och sade, ”Ni svenskar äter så mycket! Det är därför ni inte hinner med någonting. Ni sitter bara där och vräker i er. Och sedan är dagen slut.”
Det här gjorde mig helt stum. Medan norrmännen svepte de sista mjölkdropparna och borstade ihop handflatorna i en gest av ”Ska vi börja jobba igen eller?” så stod jag där med min rykande, djupa porslintallrik av deg och ville så gärna dräpa dem med en träffande oneliner, men jag hade verkligen inget, har fortfarande inget. De är så jävla sunda, norrmännen, så rika och friska, och vi i Sverige har reducerats till något de har roligt åt. Jag antar att vi kan vända det här på något sätt, men i detta ögonblick vet jag fan inte hur. Thoughts?