Åh, det är någonting med dessa genier som med tiden blir tämligen feta! Varför sker det så ofta? Jag tänker på den här killen:

Som på bara ett par år blev den här killen:

(Det finns möjligen någon medicinsk förklaring till det där. Jag mötte en gång en gammal kompis i en hiss, och han hade fan lagt på sig 20 kilo bara i ANSIKTET, och när han direkt började prata om sina nya ”perfekt fungerande” anti-depressiva tabletter så tolkade i alla fall JAG det som att de var anledningen till hans ballongiserade tillstånd, och jag tänkte då att hans raketsnabba pillerbekännelse måste bero på att alla han mötte förmodligen reagerade med samma uttryck av ”Vad fan HÄNDE MED DIG?” och jag tänkte att det måste vara jävligt bökigt.)
Jämförelsen mellan Brian Wilson (ovan) och Daniel Johnston (nedan) är inte så långsökt, med tanke på deras begåvning och med tanke på att det i båda fallen fanns ett helt gäng demoner med i bilden.

Under några månader i början av 90-talet såg det ut som att Daniel Johnston skulle bli the next biggish thing. Alla Sonic Youth-medlemmar pratade om det konstiga geniet som sjöng så märkligt, om så konstiga saker, och Kurt Cobain gick under flera månaders tid alltid klädd i en t-shirt med hans skivomslag på.

Men det ville sig inte riktigt. Daniel Johnston skuttade in och ut från mentalsjukhus, skrev låtar om tecknade spöken, försökte slå ihjäl sin manager med ett järnrör och drack ohyggliga mängder Mountain Dew. ”The Devil & Daniel Johnston” är lika mycket en dokumentär om en plågad artist som det är en skildring av hur det är att som förälder fostra ett suicidalt barn – allra smärtsammast i en scen där Daniels pappa brister i gråt, när han berättar om en flygresa i ett litet tvåsitsplan som avslutas abrupt av att Daniel kastar ut tändningsnyckeln genom fönstret och sedan skrattar som en galning när de kravlar sig ut ur det kraschade planet som tryckts ihop som ett dragspel på marken.
Tjusas man förbjudet av geniets galenskap så finns det en massa att hämta här, men det man framförallt bär med sig efteråt är den fantastiska musiken – den melodiska lekfullheten och känslan av att riktigt stora saker kan komma ur de mest oväntade förpackningarna. Aldrig vackrare än här: