Äh, lite sport klarar vi! Den här handlar ju om när USA vann OS-guldet i ishockey 1980 (då var Brad Pitt och Lasse Kronér 17 år) efter att ha fått ryssen på fall. Ryssen gick ju annars inte att besegra på den här tiden, de hade Krutov, Makarov, Kasatonov, Tretiak, Fetisov, Andersson, Pettersson, Lundström och jag. Deras förbundskapten/bödel hette Tichonov och så här glad brukade han bli när hans pojkar sopade hem guld efter guld åt honom:

Helvete, han instruerade till och med spelarna att INTE jubla när de gjorde mål, för känslan de skulle sprida på isen var ”Vadå, det där var ju ingenting! Det där kommer vi att göra FLERA gånger till ikväll”, och ofta blev det så. 1980 utspelade sig OS i USA, men bortaplanen var en formalitet. Sovjet skulle bara dit och hämta hem skiten. En vecka före turneringen spöade de USA med 10-3 i en vänskapsmatch och det var KRATTAT för mer av den varan.
Nu blev det inte så, och den här filmen visar hur det gick till, och det är ju en jävla TUR att den inte bara handlar om hockey, utan framförallt om vad inspiration och sammanhållning kan leda till. USAs lag bestod av fruktansvärt, JAG SÄGER FRUKTANSVÄRT orutinerade college-spelare, eftersom proffs inte var tillåtna på den tiden, och Sovjets spelare räknades som amatörer eftersom deras yrke officiellt var ”militär”.
Ett härligt gisslandrama i Iran och pissiga arbetslöshetssiffror i staterna hjälper till att jabba upp kontexten och lyckas med konststycket att få tittaren att liksom tycka SYND om USA.

Och så den här jävla COACHEN då! Så hård! När USA hade spelat kasst i en vänskapsmatch strax före OS släppte han inte spelarna av isen. Medan motståndarna gick och duschade (och – gissar jag – rökte) och åskådarna troppade av tvingade han sina spelare att göra ”idioten” fram och tillbaka i flera timmar, tills de var ensamma i den där arenan och till och med vaktmästaren hade gett upp. Sånt händer för sällan nuförtiden. (Dock är det en uppfostringsmetod jag tittar närmare på när det gäller mina döttrar.)
Den här dokumentären finns fan inte på Pirate Bay, inser jag nu, heller inte på iTunes. Så det börjar osa meningslöst att jag tipsar om den, men… HURRA, den finns ju på YOUTUBE (i tre delar)! Enjoy! Och! Finns det andra idrottsdokumentärer man borde se?