Vem VET vart den tar vägen, den här dagen, men jag vill börja med att tacka Steven Wright, komikern, för att hans intervju med Marc Maron tidigt i morse fick mig att stå ut med den här utsikten från ett löpband i en timme.

Nu när jag har sprungit i en timme vill jag ha ett PRIS av något slag, men det kan jag väl inte räkna med. Så jag unnar mig en finare kaffe.

Somliga komiker, vidriga komiker, älskar att skämta om finkaffe, de krälar inför det de inbillar sig är populasets rädsla för allt som sticker ut, men jag anser i hela mitt hjärta att alla ENTUSIASTER vi lyckas skrapa ihop i det här utarmade samhället, dem ska vi UPPA! Om någon nu orkar resa till Afrika (mörkaste Afrika!) i jakt på exotiska kaffebönor som aldrig kommer att användas för att namnge hockeyarenor, ja då ska vi fan vara tacksamma. Vi ska också vara tacksamma en gång till för att Steven Wright finns.

Och igår kväll kom mitt nya Visa-kort, och då fick jag chansen att klippa sönder mitt gamla.

Den ritualen, klippandet av kortet, är det närmaste jag kommer en känsla av att jag jobbar på CIA och får chansen att förstöra dokument som ryssarna är ute efter, ryssarna som sänks ner från helikoptrar ovanför huset, som krossar rutorna i rummet bredvid medan jag frenetiskt VRÄKER in hemliga papper i den rytande eldstaden, och det brinner så intensivt att nästan allt syre i rummet slukas, mina ögonbryn är svedda, det rinner svett längs min en gång så vita, stärkta skjorta som jag köpt i Diplomatstaden, och precis när jag slänger in de sista filerna i brasan slås dörren upp av svartklädda elitsoldater som precis återvänt efter att ha störtat ett uppror i (mörkaste!) Afrika och nu är de här och bara PUMPAR kulor i mig, och det sista jag ser innan mörkret sänker sig är resterna av en riktigt god kopp kaffe

och min sista tanke i livet blir att jag GLÄDS åt att jag unnade mig den där stunden med det där lite finare kaffet, vars bönor kommer från ett land i Afrika där upproret precis hejdats av ett gäng ryssar i svart. (Sammanträffandet, det otroliga sammanträffandet, att det är samma elitsoldater som just skjutit ner mig, ja det kommer jag aldrig att bli varse, vilket kan verka synd, men glöm inte att jag fortfarande har smaken av det goda kaffet i munnen.)