Läser senaste Café, som bjuder på sitt kanske RENASTE omslag någonsin. Herregud vad skrubbad han ser ut, Sebastian Larsson! Det finns ju hudslipningar, vad jag förstår, men Sebastian ser liksom PERSONLIGHETSSLIPAD ut. Kanske är han förkroppsligandet av mjukheten som uppstår när en åldrad geisha smeker en sjömans kind med en gåsfjäder. (Sjömannen är döende i syfilis, det är 1888 och det har precis börjat snöa.)

Jag har skrivit otaliga texter för Café. 1997-1999 mailade jag i runda slängar 4000 fakturor till Café, som returnerade kärleken genom att bara under 1998 skicka mig till New York sju gånger. En av gångerna blev jag full på planet, checkade lite på uppstuds in på Waldorf Astoria, fick ett rosa rum och såg Mats Lanner i lobbyn.
Det blir oundvkligen så att jag läser texter i Café genom att filter, där jag undrar hur jag själv skulle ha tacklat artikelns ämne. I det här numret har skribenten Fredrik Backman åkt till en by i Jämtland och käkat en hamburgare som väger typ fem kilo (finns inte på nätet än). Här en inzoomad detalj från reportaget:

Jag rodnar när jag läser den här texten, eftersom jag inser hur många liknande uppdrag jag själv sjabblade bort. In med lite kul, ihopdiktade observationer, några gangstrade citat, iväg med texten och så vidare till nästa.
Att skriva om Sveriges största hamburgare är liksom GJORT för att skita ur sig och sjabbla bort. Men det som gör Fredrik Backman till det här landets nu bästa skribent är att han tar emot uppdraget, andas några gånger, VRIDER OCH VÄNDER PÅ DET, och funderar på om man kan göra något MER av en sådan här resa. Och sedan åker han tur & retur till Jämtland och skriver en förödande bra, gripande text om vänskap, mat och defibrillatorer. Fredrik Backman håller på att uppfinna en ny genre inom magasinjournalistiken. Låt oss kalla den Humanist-Gonzo. Att läsa hans bästa texter är som att se de fyra första säsongerna av Scrubs – man skrattar i början av de där avsnitten, och sedan på slutet, när J.D. sammanfattar vad han lärt sig om vänskap den här veckan till tonerna av en Colin Hay-låt, så sitter man där med stramandet i svalget som kommer av att man försöker dölja för omgivningen hur rörd man blir.
Det finns en läxa att hämta här, gott folk, och det är lika giltigt om man är Caféskribent, om man spelar keyboard i Manfred Mann eller om man sysslar med något helt annat:
Även det banala kan förvandlas till något extraordinärt.  Allting kan bli Nånting.