Då är EM fan i mig igång!

Det här gläder mig. Har inte hunnit/kunnat se så mycket än. Egentligen bara andra halvlek mellan Spanien och Italien, men DET var ju härligt. Resten av matcherna har jag ägnat åt att vara på fest, eller så har barnen snott TVn och krävt att Händige Manny ska ha företräde framför, låt säga, Schweinsteiger. Hur som helst, det är igång nu. Jag roas en smula av SVTs upplägg. De sänder från en biograf, yes? Inget konstigt i det, kanske, förutom den där helbilden när man ser storskärmen i bakgrunden och Andre Pops som en liten glasspinne i högra hörnet. Det ser udda ut. Dessutom måste jag ifrågasätta det här:
“Nu ska vi se hur det såg ut här inne när Italien gjorde mål…”
Ja, så klipper de till en reprisbild av biografpubliken, där folket i Italientröjor… jublar. Kom igen, Lena, vad skulle de ANNARS göra?
TV4-gänget har jag inte sett en sekund av än, så mina intryck därifrån får väl möjligen vänta till senare.
Kvällens match då? Jo, eftersom jag ska åka till Frankrike med mina barn i sommar så har jag lyckats övertyga dem om att Frankrike är ett SUPERINTRESSANT land, och det är KLART att vi måste se deras FOTBOLLSLAG spela mot England! Det verkar med andra ord löst. Och när Sverige spelar sover de, så det ska vara lugnt. Jag ska se matchen (2-1 till Sverige tror jag det blir) hemma hos min gode vän Daniel. Här en bild på mig och Daniel tagen under mitt livs enda “SURPRISE”-party.

Det var när jag fyllde 30. En otrolig kväll. Dagen efter åkte jag till Los Angeles för att spela in första säsongen av High Chaparall. Här en bild från den morgonen (när jag betalade ett slags PRIS).

Här en bild på mig och Filip när vi var med i någon gala och uppträdde som Simon & Garfunkel:

Vi sjöng The Boxer, förstås. Och slutligen en bild på Filip och DiLeva: 
Nej, slutligen en bild på mig och Filip när vi var med i en videokonferens en gång:

Nu ska jag besvara lite mail och tänka på svenska fans. Det är något med skildringarna från Camp Sweden, ösregnet där, det goda humöret, andan av hjälpsamhet, som gör mig väldigt rörd. Alltså, jag VET att jag inte borde bli så påverkad. Det är folk som ska kolla på fotboll som har lite oflax med vädret bara, men ändå. NÅGOT är det. Entusiasm kanske. Jag är så svag för entusiasm. Jag minns en scen från bröderna Coen-filmen “The man who wasn’t there”, där Billy Bob Thornton spelar en barberare. Det spårar ur lite grann för honom. Mot slutet sitter han i en bil med en kvinna, och hon säger till honom “Mr Crane… You’re an ENTHUSIAST!” Den gjorde ett starkt intryck på mig, den scenen. Och nu börjar jag tänka på bröderna Coen, som ju i min bok aldrig riktigt toppat “Fargo”. Himmel, vad jag golvades av den. Bara att den inleds med den här skylten:

Och att det inte alls stämde, att de bara hittade PÅ att en var baserad på en verklig historia. Hahaha. Oemotståndligt lekfullt. Nu tar vi en titt på trailern igen, vetja.

Jag älskar verkligen när det GÅR att kombinera starka thrillerhistorier med ett visst mått av galenskap. Senast jag såg denna lyckade hybrid in action var när jag såg den norska filmen “Huvudjägarna”. FULLSTÄNDIG dårpippi. Men också spänning. Den tycker jag nog att ni ska se om ni inte redan gjort det.

Helvete, han som spelar huvudrollen är SKAPLIGT lik Christopher Walken, hörni!
 
Detta om detta.

En titt in i det totala mörkret

Gud almighty, det här klippet nämner vi i veckans podcast och ni hittar det med säkerhet i timelinen här ovanför, men jag vill lägga in det här också för jag kan inte sluta TÄNKA på det. Ted Gärdestad, alltså, wonderboy, whiz-kid, talang, lintott, slog igenom på 70-talet, försökte sig på en USA-satsning som väl inte superlyfte direkt, men jag tror att han fick spela pingis mot Stephen Stills en gång i en skivstudio. Det var väl i den här vevan, när allt verkade mer sorglöst.

Men inte kunde livet fortgå på det där soliga sättet inte. Efter nån melodifestivalvinst i slutet av 70-talet så blev det väl mycket grubblerier i Teds skalle, han gick med i en halvmysko sekt/rörelse och vips så var 80-talet över och det enda sättet på vilket han krusade svensk populärkulturell yta var genom att bli misstänkt för Palmemordet i ungefär tio minuter. Sedan var det dags för comeback, trodde folket kring honom, det skrevs låtar, Jacob Dahlin fick äran att intervjua Ted i tingel-tangel-programmet Caramba. Det är utan tvivel den mest plågsamma intervjun jag sett. Och då har jag ändå sett den här:

Hur som helst. Ted, alltså. Fy fan, det är något så djupt anakronistiskt i hela han. 1991 var ju CD-skivor superetablerade, men Ted har ju levt i en sektbubbla så han refererar hela tiden till “LP-skiva”. Och redan när han slog igenom kändes han som en 50-talsartist på något vis. Bara sättet han sjöng “när vi växte OPP” i “Himlen är oskyldigt blå“. Ingen säger ju OPP. Man säger ju UPP. Ja ja. Det är för övrigt just den låten, kanske hans finaste, han FLYR till när Jacob Dahlin för andra gången ber honom spela en trudelutt. Efter att först ha vägrat känner Ted i slutet av det här styltiga snacket att musiken är en skönare plats att finnas i. Det är bara några sekunder han spelar, men det är oerhört vackert ändå. En så begåvad man. Och så jävla mycket TORTYR i skallen.

Äh, vad fan…

Jag blir ALLTID besviken när det skrivs om “jättebläckfiskar”. Den här “mätte tre meter”. TRE METER! Det är ju INGENTING! Är det något som konstant sjabblats bort de senaste hundra åren så är det jättebläckfiskarnas legacy! Fan, man har ju hört om monster utanför Japans kust som mäter typ ARTON meter. Där snackar vi!
Ja. Behövde få ur mig det bara.

Allt som pågår, bara…

… vi har ju ingen aning! Ständigt händer det saker. Runt omkring oss. På ett måhända mystiskt vis. Ett sätt att bringa ordning i skiten är att gå igenom varenda gata i hela världen på Google Street View. Det är ETT sätt att se världen. Någon har gjort det, och hittat saker! Här lite nuggets, med tillhörande adresser!

Rod Stewart alltså! Där hänger hans fans! De gillar den här låten. Och vem fan gör inte det?

Fucketifuck-fuck!

Äh, först och främst får jag väl ursäkta att jag stör mitt i måndagsbluesen med den kanske vidrigaste bild som någonsin publicerats i WordPress. Det är alltså min vänstra fot i närbild, det är “knölen” vi ser i svag blåton närmast kameran. Där bortanför anar vi en brunblå strumpa och närmast ser vi ett svagt kratrigt område som väl får rubriceras som “Förhårdnader”. Vi skymtar också en röd klänning som tillhör min dotter och ett brunt skåp som jag brukar kalla “Dyllis-skåpet”, eftersom det en gång i tiden satt en bild på Dylan ovanför. Den här bilden närmare bestämt… Äh, jag hittar den inte, men här är en annan där han ser betydligt kåtare ut.

Foten ser så där jävlig ut för att jag nyss var ute och sprang och efter kanske tre minuter så vred jag till fothelvetet i en nerförsbacke, och TROTS att jag lyssnade på Marc Marons FÖRTRÄFFLIGA intervju med en gammal Andy Kaufman-vän som heter Bob Zmuda så kunde jag höra hur det KNASTRADE i foten. Det var väl något ligament eller vad det heter. Hur som helst så blev jag jävligt förbannad av detta, för om jag nu tar mig UT i spåret så vill jag ha en PAYOFF, så jag fortsatte springa, det gick över – kanske tack vare endorfiner vad vet jag – och nu betalar jag ett slags PRIS. Men det får gå. Här kommer en härlig sekvens med Andy Kaufman. Han var FÖRST han, med en massa saker:

Det är från det ALLRA första Saturday Night Live, det där. Wow. Okej, jag kommer att ha foten i högläge ett tag idag. Skicka något roande!