Allting kan bli Nånting

Läser senaste Café, som bjuder på sitt kanske RENASTE omslag någonsin. Herregud vad skrubbad han ser ut, Sebastian Larsson! Det finns ju hudslipningar, vad jag förstår, men Sebastian ser liksom PERSONLIGHETSSLIPAD ut. Kanske är han förkroppsligandet av mjukheten som uppstår när en åldrad geisha smeker en sjömans kind med en gåsfjäder. (Sjömannen är döende i syfilis, det är 1888 och det har precis börjat snöa.)

Jag har skrivit otaliga texter för Café. 1997-1999 mailade jag i runda slängar 4000 fakturor till Café, som returnerade kärleken genom att bara under 1998 skicka mig till New York sju gånger. En av gångerna blev jag full på planet, checkade lite på uppstuds in på Waldorf Astoria, fick ett rosa rum och såg Mats Lanner i lobbyn.
Det blir oundvkligen så att jag läser texter i Café genom att filter, där jag undrar hur jag själv skulle ha tacklat artikelns ämne. I det här numret har skribenten Fredrik Backman åkt till en by i Jämtland och käkat en hamburgare som väger typ fem kilo (finns inte på nätet än). Här en inzoomad detalj från reportaget:

Jag rodnar när jag läser den här texten, eftersom jag inser hur många liknande uppdrag jag själv sjabblade bort. In med lite kul, ihopdiktade observationer, några gangstrade citat, iväg med texten och så vidare till nästa.
Att skriva om Sveriges största hamburgare är liksom GJORT för att skita ur sig och sjabbla bort. Men det som gör Fredrik Backman till det här landets nu bästa skribent är att han tar emot uppdraget, andas några gånger, VRIDER OCH VÄNDER PÅ DET, och funderar på om man kan göra något MER av en sådan här resa. Och sedan åker han tur & retur till Jämtland och skriver en förödande bra, gripande text om vänskap, mat och defibrillatorer. Fredrik Backman håller på att uppfinna en ny genre inom magasinjournalistiken. Låt oss kalla den Humanist-Gonzo. Att läsa hans bästa texter är som att se de fyra första säsongerna av Scrubs – man skrattar i början av de där avsnitten, och sedan på slutet, när J.D. sammanfattar vad han lärt sig om vänskap den här veckan till tonerna av en Colin Hay-låt, så sitter man där med stramandet i svalget som kommer av att man försöker dölja för omgivningen hur rörd man blir.
Det finns en läxa att hämta här, gott folk, och det är lika giltigt om man är Caféskribent, om man spelar keyboard i Manfred Mann eller om man sysslar med något helt annat:
Även det banala kan förvandlas till något extraordinärt.  Allting kan bli Nånting.

Sätt att ha kul i (hyr)bil!

Idag är jag i Eskilstuna. De lokala piketpoliserna gangsterparkerar på ett avspänt sätt när de käkar lunch. Jag uppskattar det.
Men det var ju inte det jag ville säga. På vägen in i Eskilstuna överraskades jag av VISS trafikstockning, och då fick jag chansen att roa mig.

Just det. Detta är BROMSLJUS.
För er under 14 kan jag berätta att bromsljus TÄNDS när man nuddar vid bromspedalen. Sålunda brukar jag när det är trångt i trafiken sitta och smådutta på bromspedalen. Tre korta duttar, följda av tre längre, och sedan tre korta igen. Ni som är bevandrade i morse inser ju att detta stavar till den internationella nödsignalen S.O.S.
Tanken här är att människan bakom mig i trafiken ska tro att jag är kidnappad – att en desperat förbrytare sitter hopsjunken i passagerarsätet med en skarpladdad revolver tryckt mot min högra njure. Min förhoppning är att någon gång bli prejad av vägen, av människan bakom mig, människan som VILL MIG VÄL. Sedan ska våra båda bilar tumla runt ute på en åker, volta några gånger, vi ska kliva ur våra fordon, borsta snön från våra Acne-parkas och jag ska få ställa frågan, “Vad fan HÅLLER DU PÅ MED?”
Sedan ringer vi ett försäkringsbolag och aktiverar någon som hanterar blanketter.

Knark-ertappad på Golden Globes

http://www.youtube.com/watch?v=-gv3_rjYMGc&feature=player_detailpage#t=133s

Jessica Lange håller tal. Skit i det. RUSA istället till 2.20 in i klippet. Där, längst till höger, sitter en för mig obekant man (vet någon vem han är?) och blottlägger sig FULLSTÄNDIGT, inför miljoner tittare, med symptomet som alla civilare på Spy Bar spanar efter när de är sugna på att gripa kokainister: Tung-tuggandet! Så uppenbart! Och så fåraktigt komisk han ser ut!

Vad har HÄNT med den här mannen efter detta? (Så oerhört ironiskt, också, att han är så lik Dr. Drew, med tanke på att hans management förmodligen redan skeppat dit honom.)

Rushen av att skjutsa döden i en hyrbil

Gosh, i Västerås ligger de i framkant när det gäller service kring toabesök, den saken är tydlig. Istället för de FÖRHATLIGA femkronor som handlarna brukar kräva för att hålla pundarna borta så kan man här SMSa sig in.

Detta älskar jag – när toalettkulturen uppgår i informationssamhället. (Min kod är 65827. Har ni vägarna förbi så bjuder jag på den.)
MEN. Det var inte det jag ville säga. Till Västerås körde jag i en hyrbil. Då går det fort! Uttrycket “Don’t be gentle, it’s only a rental”… Ja, det känner ni till. Jag med. Det SKA gå undan i en hyrbil. Det ska gå så fort att det skakar i sätet. Eftersom upplevelsen av ratten, sätet och instrumentbrädan är helt ny, och tillfällig, så vill man uppnå den där oemotståndliga adrenalinrushen en testpilot belönas med när hans (ELLER HENNES) jetplan hamnar i spinn och cockpiten blir en cocktailshaker:

Den här driften är inte alltigenom sund, det förstår jag ju. Livet hänger på en skör jävla tråd när man passerar Rocklunda i 180 och funderar på att växla upp från fyran till femman. Man tar en slurk kaffe, hoppar fram ett par snäpp i Spotifylistan (kanske till den här), sedan sätter man handen på växelspaken, gör sig redo att slänga in femman, men inser då att man inte är helt bekant med spaken, hur växlarna egentligen sitter, så i fullt blås, medan bilen vibrerar av fart & fläkt, sneglar man ner mot spaken för att kontrollera var femman finns. Och tittar rakt ner i detta:

Någon måste säga åt biltillverkarna att sluta illustrera växlarnas placering med blindskrift! Med ena ögat försöker man hålla avståndet till långtradaren framför, med andra ögat försöker man förtvivlat fixera de små urgröpningarna som ska visa hur man tar sig från växel 4 till 5, så att man ABSOLUT inte råkar slänga i backen. Aldrig lever man så mycket granne med döden som när man till slut chansar på ett pinnhål, trycker ner spaken där och långsamt släpper upp kopplingen. Aldrig är livet så digitalt som då. Väljer man rätt är det smooth sailing. Väljer man fel kommer det att tjuta i några kugghjul, vråla och ryka, och det oljudet blir det sista man hör innan man förgås i ett inferno av eld.

Äh, jag får ju inte nog!

Signaturen Superdos såg Filip-lookaliken från tidigare idag och skickade in en upphottning. Jag vet inte varför den DRABBAR mig så! En rimlig teori är att den får mig att framstå som relativt fräsch/vital. Jag blir i det här scenariot Filips skötare. Någon som tar hand om honom när hans mångåriga drickande tagit ut sin rätt och han rapidåldrats.

Mannen på bilden heter Dayton Callie, han spelar karaktären Charlie Utter i TV-serien Deadwood. Kort om Utter: I början av 1876 (som om det spelar ROLL att det var “i början” av 1876) tog han och brorsan Steve Utter med sig en färgstark blandning människor (bland andra 180 prostituerade och några spelmissbrukare) på en långresa från Georgetown till just Deadwood, South Dakota, där det var tänkt att de skulle hitta guld. Helt smidigt gick det inte. Till slut blev han blind och förmodligen dog han också. En liten bild på honom:

 

Men vem fan bryr sig om Charlie Utter? Det viktiga här är förstås skådisen som porträtterar honom i “Deadwood”, alltså Dayton Callie, som är så lik en åldrad, möjligen försupen Filip. Jag skulle vilja se FLER sådana här lyckade montage (som det längst upp). Vi säger så här, de tre roligaste/finaste/bästa belönas med en fin liten podcastplansch som vi har tryckt upp.
Sätt igång nu då för fan. Några av er kan använda den här bilden (där mitt ansikte alltså ska in på Daytons motspelare, helst från en bild där jag är relativt fördelaktig):

Ett annat alternativ är att bildgoogla!
Go nuts!