Ni-na-ni-na-ni-na-naaaa (Lyrics: Mählkvist)

Man får nog säga att ovanstående klipp har allt. Eller, om inte ALLT, så åtminstone detta:
• En hallåa med ett omtumlande hårfäste som liksom försvinner bortom horisonten, precis lika gäckande som räddningsfartyget på väg åt fel håll från den övergivne stackare som står och vrålar på en flotte långt ut i Ishavet. (Dessutom: Skjorta, slips, COLLEGE-TRÖJA och kavaj!)
• Ett krispigt Dolby-ljud som visar att det här med 5.1, surround och THX-kvalitet minsann inte enkom hör nutiden till.
• En programvinjett som inspirerade Wachowski-bröderna till de där stop-motion-effekterna i The Matrix.

• Den förtjusande programledaren Stefan Mählkvist vars ogenerade skägg mycket väl kan innehålla brödsmulor från Pragvåren.
Men det var ju inte det jag ville skriva. Det är lördag, jag har hällt kaffet i den speciella helgkoppen, den jag använder när jag verkligen vill njuta.

Jag ska SANNERLIGEN inte ta ut någonting i förskott, men jag har lite på känn att jag i helgen kanske kommer att få, låt säga, sju åtta minuter över till bokläsning och saken är den att jag inte vet vad jag ska läsa. Cirkus klockan 14 ämnar jag kliva in på Hedengrens Bokhandel och plocka med mig en bok hem (samt betala för den). Det var för övrigt på Hedengrens som Bob Dylan klev in den 29 april 1966, när han såg ut så här:

Han frågade efter den här boken:

Butiksbiträdet blev helt paff & nervös, förstås, men sprang ner i källaren och letade som en DÅRE efter den där boken. Tio minuter senare flåsade hon upp för trappan, gav stolt boken till Dylan, som tittade på den, höll ut den på armlängds avstånd, släppte den i golvet och lämnade butiken.

Sicket as han kunde vara. Å andra sidan gjorde han detta bara några dagar senare:

Hur som helst, till Hedengrens ska jag, för att köpa en bok av något slag, men det finns inget jag är speciellt sugen på just nu, så jag behöver ett BOKTIPS.
Snälla, upplys mig om bra grejer! I retur ska jag tipsa om den här:

Det kanske verkar geggigt att puffa för kompisars alster, men fan, när jag läste Varulvsvalsen för första gången, på Gotland för fem år sedan, hade jag inte ens träffat Sigge. Allt jag visste om honom var att han var vacker och omhuldad. Och boken golvade mig, för att den är så tajt, gripande, spännande och för att den liksom försätter läsaren i ett tillstånd av mild galenskap som man bara vill gona in sig i och helst inte lämna. Finns på pocket. Så. Nu vet ni vad NI ska läsa. Vad fan ska då JAG läsa?
Bonus: Visste ni att Stefan Mählkvists nynnande vinjettmelodi är en instrumentalvariant av den här låten?

Tack för ordet. Nu är det er tur.

Fredagsmys: En smygtitt på “Får vi följa med?”

Åh, i somras flackade vi runt som galningar i hela Sverige. Vi älskade varenda håla och stad utom Båstad, som jag nog får säga att vi avskydde (mer om det i serien). Resultatet av detta är “Får vi följa med?” som har premiär 22.00 på måndag, på Kanal 5. Nu kan ni luta er bakåt i era stolar, sätta telefonen på ljudlös, hälla upp lite energidryck och kolla in de första femton minuterna av avsnitt ett. Låt oss kalla det en teaser. Här får ni träffa den förtjusande Johan Pering som är på väg upp till Sundsvall för att dansa på Casino Cosmopol. Sedan fortsätter den här ringlande Eriksgatan genom Sverige i åtta avsnitt. Och redan i program två hittar vi ett fullt fungerande glory hole, i skogarna utanför Kristianstad. Sicken glädje! Hoppas ni gillar det här.

Världens bästa dokumentärer! #9 – My best fiend

Okej, trailern är på tyska, skjut mig för det. Jag vill likväl påstå att regissören Werner Herzog är den person som kommit närmast en melodisk presentation av det annars så kantiga tyska språket. Det i sig är värt att notera. Man kan också i-farten-fascineras över att huvudpersonen i den här dokumentären, skådespelaren Klaus Kinski, i följande klipp är en smula lik Calle Schulman.

(Åh! Så elegant han kastar apan!)
Men framförallt är det här en film där Werner Herzog i nästan två timmar berättar otroliga anekdoter från sitt arbete och sin vänskap med den så ofta spritt språngande Klaus Kinski. Titeln är förstås en ordvits, eftersom ”fiend” (som betyder typ ”djävul”) ligger så nära ordet ”friend” (som – om man plussar på ett s – är ett svenskt dansband).

De gjorde en massa filmer ihop, de här två, Herzog och Kinski, de reste till bökiga platser i Sydamerikanska djungler och de gick varandra fullständigt på nerverna, bland insekter, reptiler och fuktskadade dyrgripar till kameror. En gång hemsöktes en inspelningsplats av en giftorm som bet en statist i foten. Den här mannen höll på att dö, så någon läkare kapade raskt hans ben, utan bedövning. Medan statisten vrålade av smärta surnade Klaus Kinski till för att han fick för lite uppmärksamhet och började skjuta om kring sig med en skarpladdad revolver.
Härliga grejer.
Låt oss säga att detta är den slutliga skildringen av den KITTLANDE gränsen mellan genialitet och galenskap. Den finns förstås på engelska.

Vitmånadfinito!

Januari är förbi, dito min vita månad. (Ja, jag har haft en vit månad, fråga mig inte varför jag haft en vit månad utan låt mig för fan bara ha vita månader lite då och då. Tack!) Nu är det fritt fram att hinka så smått, och lord knows att jag är sugen därtill, men situationen tarvar viss FINESS. Dels för att de första dropparna slår så hårt på den oförberedda, lite godtrogna kroppen som vant sig vid vapenstilleståndet, dels för att det också är HÖGTIDLIGT på något sjukt jävla sätt, att åter flyta in i det här. Det gäller att välja rätt, både vad gäller plats och dryck. Den 1 februari 1999 innebar det här dilemmat att jag oförfinat tog mina första, skummande öldroppar på Tre Remmare vid Centralen i Stockholm. 22 timmar senare vaknade jag i en fyllecell i Luleå. (Jo, Luleåresan var planerad, men inte just den övernattningen.) Det där har jag inte för avsikt att upprepa. Nej, det här ska gå civiliserat, möjligen även distingerat till. Frågan är bara hur. Vilka ska bli mina första droppar, och hur? Vad tycker ni? (Jag VET att ni tycker någonting.)

Se på tv-pappan!

Se när han försöker ge sina barn den sunda uppväxt han själv välsignades med, se när han klär sig i varma, fuktavstötande kängor och slänger snowracern i bagageluckan, när han spänner in sin familj i säten och hummande skrapar frost från rutorna, förnöjd i vetskapen att han nu närmar sig ett tillstånd av närmast nordnorsk friskhet, och se honom när han låtsas tycka att Mamma Mu-skivan i bilstereon verkligen TILLFÖR något till den här dagens populärkulturella insug. Se honom när han pekar ut en vägskylt

och lurar sina passagerare att det är skidskytte på gång, se dessa utstötningar av frustande munterhet; de kommer ur att TV-pappan är på väg mot NATUREN, han är på väg mot sånt som RIKTIGA pappor gör på helgerna.

Men aj, se nu då! Se när TV-pappan kommer fram till det VILDA (Drottningholm), notera hur han sjunker ihop, hur hans ansikte antar en gråare nyans, när han ser de andra papporna – som tänkt på att ta med sittunderlag och TERMOSAR, som smörjer in sina barn med krämer som skyddar mot dödande ultravioletta strålar, som undervisar sina (och andras!!!!) barn om flyttfåglarnas rörelsemönster över jordklotet, som inlevelsefullt och TÅLMODIGT pekar ut mossor & lavar, som svarar på frågor om varför träd är ihåliga, som sannerligen inte bär jeans från Nudie, utan istället stryktåliga täckbyxor med långkalsonger i angora.
Nu är han inte så jävla kaxig längre, TV-pappan. Nu håller han käften. Nu sneglar han mot bilen och tänker förbjudna tankar om att han vill återgå till sin lilla håla och förlora sig i det här:

Men mer om det alldeles strax.