Världshistoriens bästa talkshowframträdande

http://www.youtube.com/watch?v=0VW0yUVaN80&feature=related

Det går ju att ranka allting, det skulle gå att lista de tio bästa stunderna i talkshows, men idag vill jag tvunget att ni direkt ska få se diamanten i samlingen. Det här var bra precis ett år sedan. Jag stod i skogen, i snön, när det pingade till i telefonen och i ett mail från Filip fanns den här länken. Jag började titta och stod ABSOLUT STILLA under de åtta första minuterna, medan blåmesarna ven omkring skallen på mig i den där gläntan. De första åtta minuterna i det här klippet är själva essensen av showmanship. David Letterman är en ganska skrämmande figur som man inte bara kör över, men Howard Stern har suttit i den där gästfåtöljen hur många gånger som helst, han behandlar Ed Sullivan Theatre som sitt eget vardagsrum och tar fullständigt ÖVER. Jag älskar det så, när underhållande gäster kommer in med en AGENDA, med något de verkligen vill SÄGA, när de skriver om reglerna för vad som är tänkt att hända i rummet. Monologen mattas av något efter åtta minuter, det blir mer av ett samtal, och ett samtal som är vansinnigt mycket roligare än andra talkshowsamtal, men magin försvinner också. Magin sitter i de åtta första minuterna när Stern kärleksfullt sablar ner alla som passerar hans utsvultna kikarsikte.

Har jag möjligen fel, kan det FINNAS mer underhållande talkshowframträdanden? I så fall litar jag på att ni upplyser mig om det.

Vi behöver er hjälp!

Åh, titta på idioterna, de ironiska, som står i en mall i Nashville och skojar om Von Dutch!  Å andra sidan, det var länge sedan och är man lycklig i Nashville så får man bete sig lite larvigt.

Hur som HELST! Så här är det, vi ska ju ut på den här turnén snart, och eftersom vi tror STENHÅRT på publikens delaktighet så vill vi nu ha hjälp av människor som tänker gå och se oss. Har du en någorlunda okej kamera (iPhone 4s och uppåt), ett glatt humör och vill bidra till showen så maila till turne@filipochfredrik.com. Skriv i mailet vad du heter, var du bor, vilken föreställning du tänker se, samt vilket nummer man når dig på. Man vet aldrig, det här kan bli början på en beautiful friendship. Och vips så föds din foto-ådra, du tar plötsligt helt otroliga porträtt

och sen drar du ut i krig och gör dig ett NAMN

och det är möjligt att dina vänner och bekanta blir sura på dig då, om du blir en war-junkie som man aldrig ser röken av, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg utan fokusera på turnén. Kan/vill du hjälpa till, så maila till turne@filipochfredrik.com
Tusen tack på förhand!

Bromma-Stasi

Ah, det finns situationer när man fan skärper sig eller åker på käften. När man inser att SLAPPHETEN man slarvar sig genom livet med plötsligt inte går an. När man rätar på ryggen, rättar in sig i ledet, sväljer stolthet & uppror och bara gör som man blir tillsagd.
Ta US Immigration på valfri amerikansk flygplats. Där har man känt sig frestad att lattja lite med tjänstemännen, svara något festligt på deras frågor, be om en mobilbild och så där. Men man inser att om man gör det med den här mannen

så kan man väldigt snabbt få hans kompis på sig.
Så man skärper sig lite extra, plockar fram den där artigheten man annars reserverar för mormor.
Hur som helst. Det finns EN plats där man skärper sig ÄNNU mer än i US Immigration. Jag råkar bo i Bromma, och där utspelar sig varje morgon detta på Ålstensgatan 1.
Jajamen, det handlar om de tioåriga trafikpoliserna! Sånt fanns fan inte på min tid – då bestod samhällets insats i klistermärken som löd “Barn är mjuka, bilar är hårda” och så var det bra med den saken, men hey, jag anpassar mig gladeligen, APPLÅDERAR till och med initiativet om det gör någon glad.
Dock: skräcken att göra fel bakom ratten! Varje morgon uppstår minuter av tortyr när man närmar sig den här minerade marken. Förra vintern råkade jag feltolka ett barns mycket luddiga anvisningar, så jag körde när jag borde stått som fastfrusen, och fem sekunder senare sprang en högröd farbror ikapp mig, slamrade på bakrutan, kom runt till förardörren, bankade så att jag liksom i slowmotion kunde SE hur det pressades fram små små droppar av blod ur hans vinterspruckna knogar. Ja, och sen fick jag höra att jag lekte med döden. (Fortfarande osäker på om det var HAN som var döden och jag som skulle dö, eller om det var min BIL som var döden och barnen som låg illa till om jag fortsatte på det här sättet.)
Ja, vad fan, hela det här inlägget mynnar alltså ut i att jag numera kör jävligt långsamt när jag närmar mig trafikpoliser i orange väst, vilket gör att jag ibland kommer sen till morgonmöten, precis som i morse när jag skulle hamna i den här förträffliga situationen. 
Man vill fan ha en gångbar ursäkt när man låter Arga (sic) Snickaren vänta.

Bästa dokumentärlistan #8 – Party Monster

Det är märkligt, så vanligt ljudet av polissirener är i dokumentärtrailers. Tidigare har jag ju tipsat om Capturing the Friedmans, vars trailer till punkt och pricka följer sirendramaturgin: först målar man upp en hunky dory-bild av ett skeende, sedan – en bit in – kommer brytpunkten, då Det Stora Allvaret kommer in i bilden. Se/hör själva:

Samma metodik har trailermakaren bakom den monstruöst underhållande Party Monster anammat. Se trailern från början, och notera hur de glada festbilderna redan någon gång kring 0.19 hintar om Det Stora Mörkret, signalerat av polissirener:

Nog om det. Party Monster handlar alltså om Michael Alig, en av Amerikas tio mest karismatiska personer under 1900-talet. Allt var relativ frid & fröjd i hans rusiga Manhattan-existens, tills hans klubbande gick över i en något mer… destruktiv fas. Ketamin, heroin och de där riktiga SCHABRAKEN till droger tog över, en DJ-kille slogs ihjäl med en hammare, han veks ihop i en kartong och dumpades utanför Staten Island och festen gick vidare. Ett tag.
Helvete, det är så tragiskt alltihopa, men också så skit-glittrigt och trollbindande. Människorna som var så jävla HETA i New York 1992 har åldrats bedrövligt. Några är helt borta på crack och heroin, andra är rena men ser ut som idioter. Och mitt i allt detta, kungen av talking heads i dokumentärer som utspelar sig på Manhattan under perioden 1980-2008: Village Voice-journalisten Michael Musto, här otroligt nog fångad EXAKT när han gör ett ironiskt citat-tecken med fingrarna (Jack Nicholson har sitt varggrin, Jacob Eklund har sitt “Vafan!?”, Michael Musto har sina ironiska citat-tecken):

Ibland blir vi anklagade för drogromantik, jag och Filip, vilket gissningsvis är helt befogat. Party Monster drar delvis ett strå till den här stacken, men eftersom den FRAMFÖRALLT visar hur jävla miffo (minns ni DET uttrycket?) man blir på knark så kan vi nog säga att den också är avskräckande. Här är Michael Alig i en lokal-TV-studio, när han hög som ett hus råkar erkänna mordet han just begått (han tar tillbaka allt ett par sekunder senare):

Jag har sett Party Monster minst 16 gånger. Klockan 21.55-22.55 hoppas jag VERKLIGEN att du kollar in premiären av “Får vi följa med?”, men redan nu kan du börja tanka. Party Monster gör sig bäst kring midnatt. (Notera att en spelfilm med samma titel gjordes några år senare, med Macaulay Culkin i rollen som Michael Alig, men den kan du ge fan i.)
Finns det några andra härligt dekadenta New York-miljöiga dokumentärer där ute? Jag vill VETA!

Antiklimaxet och dess helvetiska skönhet

Vilken märklig söndag det blev. Först besökte jag Tekniska museet, där jag inte varit sedan jag var tolv. Då, när jag var liten, var det mäktigt att gå omkring bland de så lekvänliga installationerna. Idag kunde jag konstatera att wow-faktorn på prylarna var ungefär intakt, med den viktiga skillnaden att jag 1985 inte hade en iPhone 4S i fickan. Så det gjorde ju NÅNTING med den upplevelsen. Dock: jag påmindes om den gamla tidens Polishelikoptrars kontrastrika skönhet.

Jag tog också en bild på mig själv, så som jag ser ut i en värmekamera.

(Är det någon som hittar en tumör där någonstans så HÅLLER NI KÄFT!)

Sedan började jag prata om välgörenhet med en kompis, som berättade att alla de där gamla, uttjänta tröjorna som jag brukar slänga i en container på Återvinningscentralen och som skeppas till Afrika, jo ni förstår de tröjorna, de FÖRSTÖR för textilindustrin där nere. I Kenya har flera fabriker lagts ner, för de har utkonkurrerats av tröjor som flugits in från Södermalm i Stockholm, och som ser ut så här:

Det var ju mind-blowing i sig, att inse att INTE ENS när man gör något fint så gör man något fint. Ja, och sedan gick ju resten av dagen åt att ladda inför Super Bowl. Hinka kaffe, hålla koffeinet på en RADIKAL men konstant nivå (det ska sticka i fingertopparna av att blodet TJONGAR sig fram i expressfart i de skira kapillärerna).
Dagen har helt präglats av Super Bowlen. Jag har twittrat om den, jag har babblat om den med mor & far, jag har tänkt på när jag såg Eli Mannings otroliga kast 2008 – när jag, Filip, Pål och Johan satt i en bar i Texas och kollade.

(Det där var efter finalen. Typ åtta timmar efter.)

Det där var nog sex timmar före Super Bowl. (The glory!) Nåväl. Hela dagen har jag liksom iskallt räknat med att jag har TV10, som i Sverige sänder det här spektaklet. Jag vet inte varför jag utgått från det, med tanke på att mitt kanalutbud är så skralt, men det limmar bra med sättet jag tagit mig an Stockholmstrafiken på sistone, där jag allt oftare behandlat vägarna som en lekstuga som jag bestämmer över och där jag fasansfullt nog fullständigt negligerat lagar och regler i en anda av att DET ORDNAR SIG. På samma sätt har jag tänkt att det är klart jag löser Super Bowl. Jag vill ju SÅ gärna se det att själva urkraften i min önskan liksom genom något gudomligt ingripande kommer att fösa in TV10 bland mina kanaler.

Nu, när finalen är ett par timmar bort, inser jag att TV10 ingår i något som heter Viasat Guld. Jag minns vagt en kreditkortliknande plastbit som prytts av de där två orden. Jag minns att året var 2008, att jag var pappaledig och att jag sprättade ett kuvert, fick upp ett kort med en lapp om ett “Unikt erbjudande” och att jag på pin kiv klippte det i två bitar och omedelbart gjorde mig av med delarna (i källsorteringen!!!). Nu sitter jag här, hög som ett hus på ett flertal fyrdubbla espressos och en våt filt av besvikelse sänker sig sakta ner från taket. Snart täcker den mig. Och jag finner viss tröst i populärkulturens förmåga att skapa humor ur liknande antiklimax-situationer.

“Ett päron till farsa” gjorde det möjligen bäst. Hela filmen går ut på att Chevy Chase med familj är på väg till ett stort tivoli, och när de kommer fram är det stängt. EXAKT den dramaturgin utnyttjades många år senare av Peter Wahlbeck, i mini-eposet “Ullared”.

Ja, nu är klockan 22 och jag vet fan inte vad jag ska göra. Kan man panikskaffa TV10 or what? Eller ska jag läsa vidare i Atonement och bara acceptera detta?

UPPDATERAT: En vänlig själ lånade ut lite sköna login-uppgifter och nu är jag MED!!! (Thanks, my brother.)