Vad som händer när jag hör om Whitney Houson

Om vi för några sekunder kopplar bort självklarheter som att det finns barn och anhöriga med i bilden så är det mer trivialt fascinerande hur kändisars dödsbud får det att liksom suga till i magen, som ett ögonblick av svindel, jag vet inte vad evolutionsforskare skulle säga att det kommer ifrån, men det känns jävligt primalt och uråldrigt, som om man försätts i ett tillstånd av high alert, men istället för att adrenalintillskottet används till att försvara frun från annalkande antiloper så går det åt till att hamra in i hjärnan var man befann sig när man nåddes av dödsbudet, och hur det gick till. Ska man ranka (man SKA ju inte ranka, men man rankar ändå) så är förstås inte Whitney riktigt i Jacko-klass, men vad gäller Jackson så kommer jag alltid att förknippa hans dödsbud med motellrummet i Sag Harbor, CNN-sändningar på nätet, Larry Kings sista insats som sorgebudbärare och Corey Feldman-intervjuare, och dagar då jag slet idiotiskt med den risiga uppkopplingen (här nedan maskerar jag min irritation så gott jag kan, ty det är barn närvarande).

Whitney Houstons frånfälle når mig via Twitter (NYA TIDER), eftersom Mauro Scocco satt uppe i natt och meddelade detta. Hon från barnvagnen i bilden ovan är med den här morgonen också, fast bara kroppsligen, för hon leker nu att hon är på Mallorca och går på bal, i liggande tillstånd.
Det är lustigt, möjligen abnormt på något sätt, men det som far genom skallen på mig den här morgonen är inte smäktande tongångar, The Greatest Love of All eller I Will Always Love You, nej det enda jag sitter och tänker på är det här mycket märkliga mötet, utanför ett hotell i London.
Dalai Lama är på väg genom dörrarna och stöter plötsligt på Whitney Houstons man Bobby Brown. Dalai Lama känner inte igen Bobby (rimligt), så Bobbys kompis viskar med sin mjukaste röst: “Mr Lama! Mr Lama!” innan han förklarar vem Bobby är gift med.

Jag vet inte varför det här klippet kommer till mig idag, det är helt meningslöst och jag har inte tänkt på det på flera år. Kanske, kanske går det att hitta en långsökt förklaring om Bobby Browns förfärlighet, hur det fåniga viskandet “Mr Lama! Mr Lama!” är en illustration av… någonting som gått förlorat. (Inte fan kallar man Dalai Lama för “Mr Lama”?) Om paketerad andlighet som checkar in på hotell, om utarmad kändiskultur, om faktumet att sådana här skärmdumpar går att göra:

Hur som helst. Whitneys bästa låt var nog I wanna dance with somebody. Här sjunger hon den för en massa sailors som kommit hem från gulfkriget (1991). Det var hennes första TV-konsert.

Den här konserten kom till efter Whitneys succé på Super Bowl samma år, när hon sjöng nationalsången:

Fan, sitter jag inte här och bölar lite nu? Jo, det gör jag. Jag hamnade där till slut. Det blir väl så när man återgår till musiken och struntar i den andra dyngan.

Men den här lördagen…

… artar sig väl rätt okej, eller hur? Först och främst blev jag inte så bakfull som jag kanske fruktade när jag igår natt låg på vardagsrumsgolvet och lyssnade på den här skivan:

Sedan blev det en relativt meningslös bioupplevelse mellan 12.00 och 12.40.

Sedan log jag för mig själv när jag insåg att en av bakgrundsfigurerna i gamla fina Creedence Clearwater Revival var/är så lik min gamle vän Hans-Göran från “Lite Sällskap”:

Ja, sedan tänkte jag på åren 2002-2003, då jag tränade mycket på Eriksdalsbadet. På den tiden hade jag ett kort där jag fyllde i mina resultat och sedan förvarade jag det i gymmet mellan träningarna, och när jag i torsdags var och sprang på ett av Eriksdalsbadets 644 löpband så såg jag den där kortsamlingen och tänkte för mig själv att mitt kort kanske fortfarande finns kvar där, bland de andra.

Och om det nu finns där så är det väl med träningskort som det är med twitterkonton att de flesta är multnande/övergivna, och metaforen för livet som tomt ekande kyrkogård blir nu så kraftfull att jag måste fokusera på annat för att inte lördagkvällen ska raseras. Just nu läser jag den här boken:

Den är skriven av en colombiansk kvinna som satt kidnappad i Amazonas i sex år och till sist lyckades rymma. Förhållandena var hemska. Första gången hon skulle gå på toa där ute i skogen förvånades hon över att ett flygplan tycktes landa alldeles i närheten. Sedan insåg hon att ljudet av “flygmotorerna” kom från de hundratals flugor och skalbaggar och getingar och VIDRIGA FLYGANDE KREATUR som surrade kring hennes fötter och som i upphetsningen av tanken på fresh bajs flög in i varandra så att de svimmade.

Men boken handlar inte om det, utan lustigt nog om tiden då Marcus Birro jobbade på TV4. Och eftersom även han håller på att skriva en bok om den tiden nu så ser jag fram emot att se vilken av böckerna som blir bäst.
Så. Nu börjar det bli kväll och jag är jävligt sugen på att se om den här filmen.

För jag vill så gärna uppleva den här scenen, och allt det andra:

Vad gör ni då?

Playlist: En av Sveriges fem bästa artister genom alla tider

Vi måste, tror jag, ständigt återupptäcka Magnus Uggla, liksom gå till GRUNDEN med Magnus Uggla.Eftersom han kommer i så många inkarnationer, i så många olika Carola-samarbeten, Karl Gerhard-tributer, allsånger, TV4-program, så kan man förledas att… ja, om inte att underskatta honom så åtminstone att negligera vilken oerhört stor artist han är. För att inte tala om BETYDELSEN av att han slog igenom i ett svenskt 70-tal som såg ut så här:

Och MITT I DET DÄR kom Magnus Uggla och sjöng om bögeri, om hur han förfördes av en gammal gubbe för att han var “så jävla kåt”, om ett modigt utanförskap, om glitter och platå, om att våga vara annorlunda även man riskerade att åka på stryk, och på så sätt var väl Magnus Uggla kanske Sveriges första mainstream-freak. Men värdet låg inte bara i provokationerna, utan framförallt – förstås – i hur bra låtarna var. Uggla bara RADADE upp hits där ett tag. Nästan alla står sig än idag. Och medan alla andra spelade spelet och mesade på, så var han i intervjuer otvungen, dryg och förtjusande:

Det finns dagar då jag älskar Magnus Uggla.
Fredagen den 10 februari är en sådan dag.
Och här har ni en playlist att göra helg med! Har jag glömt någon låt?

Torsdagsreflektion.

Det är när jag kan bjuda på sådana här freeze frames ur mitt eget program som jag inser att jag bara är liten organism i ett stort farligt maskineri!

Torsdagen så här långt

Vem VET vart den tar vägen, den här dagen, men jag vill börja med att tacka Steven Wright, komikern, för att hans intervju med Marc Maron tidigt i morse fick mig att stå ut med den här utsikten från ett löpband i en timme.

Nu när jag har sprungit i en timme vill jag ha ett PRIS av något slag, men det kan jag väl inte räkna med. Så jag unnar mig en finare kaffe.

Somliga komiker, vidriga komiker, älskar att skämta om finkaffe, de krälar inför det de inbillar sig är populasets rädsla för allt som sticker ut, men jag anser i hela mitt hjärta att alla ENTUSIASTER vi lyckas skrapa ihop i det här utarmade samhället, dem ska vi UPPA! Om någon nu orkar resa till Afrika (mörkaste Afrika!) i jakt på exotiska kaffebönor som aldrig kommer att användas för att namnge hockeyarenor, ja då ska vi fan vara tacksamma. Vi ska också vara tacksamma en gång till för att Steven Wright finns.

Och igår kväll kom mitt nya Visa-kort, och då fick jag chansen att klippa sönder mitt gamla.

Den ritualen, klippandet av kortet, är det närmaste jag kommer en känsla av att jag jobbar på CIA och får chansen att förstöra dokument som ryssarna är ute efter, ryssarna som sänks ner från helikoptrar ovanför huset, som krossar rutorna i rummet bredvid medan jag frenetiskt VRÄKER in hemliga papper i den rytande eldstaden, och det brinner så intensivt att nästan allt syre i rummet slukas, mina ögonbryn är svedda, det rinner svett längs min en gång så vita, stärkta skjorta som jag köpt i Diplomatstaden, och precis när jag slänger in de sista filerna i brasan slås dörren upp av svartklädda elitsoldater som precis återvänt efter att ha störtat ett uppror i (mörkaste!) Afrika och nu är de här och bara PUMPAR kulor i mig, och det sista jag ser innan mörkret sänker sig är resterna av en riktigt god kopp kaffe

och min sista tanke i livet blir att jag GLÄDS åt att jag unnade mig den där stunden med det där lite finare kaffet, vars bönor kommer från ett land i Afrika där upproret precis hejdats av ett gäng ryssar i svart. (Sammanträffandet, det otroliga sammanträffandet, att det är samma elitsoldater som just skjutit ner mig, ja det kommer jag aldrig att bli varse, vilket kan verka synd, men glöm inte att jag fortfarande har smaken av det goda kaffet i munnen.)