Hets mot folkgrupp #1 Norrmän och luncher

Av anledningar jag FAN inte tänker tråka ut er med åt jag igår lunch med norrmän. Ur den här upplevelsen kröp en mycket obehaglig insikt fram, något som kanske funnits där som en förnimmelse tidigare, men som nu blev smärtsamt tydligt.
Norrmännen skrattar åt oss.
Vad de framförallt skrattar åt ska jag strax komma till, men det är uppenbart att ANLEDNINGARNA till att de tycker sig ha RÄTT att betrakta oss svenskar som något jävla skämt är två:

1. Den där satans oljan.
Inte mycket att säga om den. Flax.

2. Petter Northug.

Fan, det dröjde bara fyra minuter in i lunchen innan en av norrmännen sade:
– Du vet att Northug tänker vinna Vasaloppet i år va!? Du vet att han lägger ALLT ANNAT åt sidan i år, BARA för att han vill ta hem Vasaloppet från svenskarna va!?
Nu är det inte ofta jag tänker på Petter Northug, men håller inte han på med Världscupen och så? VM, OS? Uppenbarligen är det lägre prio på sådant i år, när chansen nu finns att förnedra svenskar i det svenskaste som finns.
Hur som helst, det formligen SPRAKAR av överlägsenhet bland norrmännen, en känsla av aggressiv – men ändå drygt loj – arrogans. De brottas verkligen inte med något lillebrorskomplex längre, det var det länge sedan de gjorde. Istället hånar de svenskar på öppen gata. (Jag älskar när saker sker på öppen gata, som inte är rånmord.) Och roligast av allt, det har de åt att vi svenskar äter lunch.

Jajamen, det visste ni kanske inte, men norrmän äter inte lunch. När jag under den här sammandrabbningen med norrmännen föreslog att vi skulle äta något, för klockan var ju halv ett, så ryckte de på axlarna, log menande mot varandra och släntrade efter mig mot matsalen. Och medan jag försåg mig av krämig pasta så gjorde norrmännen det som jag nu insett att norrmän alltid gör mitt på dagen: de äter en smörgås. De äter en jävla SMÖRGÅS och jag svär till gud att de TILL detta dricker ETT STORT GLAS MJÖLK. Som om de aldrig lämnat DAGIS. Men innan jag hunnit påpeka det koltålderfåniga i detta så skrattade en av dem åt mitt pastaberg och sade, “Ni svenskar äter så mycket! Det är därför ni inte hinner med någonting. Ni sitter bara där och vräker i er. Och sedan är dagen slut.”
Det här gjorde mig helt stum. Medan norrmännen svepte de sista mjölkdropparna och borstade ihop handflatorna i en gest av “Ska vi börja jobba igen eller?” så stod jag där med min rykande, djupa porslintallrik av deg och ville så gärna dräpa dem med en träffande oneliner, men jag hade verkligen inget, har fortfarande inget. De är så jävla sunda, norrmännen, så rika och friska, och vi i Sverige har reducerats till något de har roligt åt. Jag antar att vi kan vända det här på något sätt, men i detta ögonblick vet jag fan inte hur. Thoughts?

Jag stirrar…

… denna tisdagkväll in i en skärmdump jag gjorde för tjugo minuter sedan. Den är hämtad från Ola Ströms hemsida. Somliga av er minns Ola Ström från hans 80-tals-inkarnation i TV-serien “Solstollarna”.
Den här bilden, från en safari i Kenya, är tagen någon gång de där åren:

Av olika anledningar hamnade jag hur som helst på den där hemsidan alldeles nyss, där jag hittade den här Topp Fem-listan som jag nu gjort en skärmdump ifrån. Och skärmdumpen ser ut så här:

Nu sitter jag bara och stirrar på den, utan någon vettig förklaring till varför. Det är något med ordet Bronzol som fängslar mig. Det låter så syntetiskt och tjackigt; flytande amfetamin som man har i små bruna laboratorieflaskor och via en droppanordning i korken låter landa på hornhinnan innan man kör från kust till kust i USA och gör sina behov i en blöja för att inte tappa fart eller tid.
Jag känner en oerhörd ÖMHET för Ola Ström den här kvällen. För att han berättar om sin gamla vana att vifta med tungan i 60-talets biomörker, för att han liksom utgår från att en psykiater är “pervers”, för att det står “Bilar” längst ner på topplistan. Här är en bild från tiden då han tyckte så mycket om Bronzol. Han är kring 20, han tycker så mycket om popmusik och hela livet breder ut sig framför honom.

Gud välsigne honom.
Nå. Vad ska man ägna sig åt ikväll då?

Bästa dokumentärlistan #7: The Devil & Daniel Johnston

Åh, det är någonting med dessa genier som med tiden blir tämligen feta! Varför sker det så ofta? Jag tänker på den här killen:

Som på bara ett par år blev den här killen:

(Det finns möjligen någon medicinsk förklaring till det där. Jag mötte en gång en gammal kompis i en hiss, och han hade fan lagt på sig 20 kilo bara i ANSIKTET, och när han direkt började prata om sina nya “perfekt fungerande” anti-depressiva tabletter så tolkade i alla fall JAG det som att de var anledningen till hans ballongiserade tillstånd, och jag tänkte då att hans raketsnabba pillerbekännelse måste bero på att alla han mötte förmodligen reagerade med samma uttryck av “Vad fan HÄNDE MED DIG?” och jag tänkte att det måste vara jävligt bökigt.)
Jämförelsen mellan Brian Wilson (ovan) och Daniel Johnston (nedan) är inte så långsökt, med tanke på deras begåvning och med tanke på att det i båda fallen fanns ett helt gäng demoner med i bilden.

Under några månader i början av 90-talet såg det ut som att Daniel Johnston skulle bli the next biggish thing. Alla Sonic Youth-medlemmar pratade om det konstiga geniet som sjöng så märkligt, om så konstiga saker, och Kurt Cobain gick under flera månaders tid alltid klädd i en t-shirt med hans skivomslag på.

Men det ville sig inte riktigt. Daniel Johnston skuttade in och ut från mentalsjukhus, skrev låtar om tecknade spöken, försökte slå ihjäl sin manager med ett järnrör och drack ohyggliga mängder Mountain Dew. “The Devil & Daniel Johnston” är lika mycket en dokumentär om en plågad artist som det är en skildring av hur det är att som förälder fostra ett suicidalt barn – allra smärtsammast i en scen där Daniels pappa brister i gråt, när han berättar om en flygresa i ett litet tvåsitsplan som avslutas abrupt av att Daniel kastar ut tändningsnyckeln genom fönstret och sedan skrattar som en galning när de kravlar sig ut ur det kraschade planet som tryckts ihop som ett dragspel på marken.
Tjusas man förbjudet av geniets galenskap så finns det en massa att hämta här, men det man framförallt bär med sig efteråt är den fantastiska musiken – den melodiska lekfullheten och känslan av att riktigt stora saker kan komma ur de mest oväntade förpackningarna. Aldrig vackrare än här:

Tack ska ni ha…

För en trevlig frågestund. Sorry för strulet där i början, för ljudvolympisset och så där, men man LÄR SIG. Det här får vi göra om vad det lider!
Hoppas nu att ni kollar på Får vi följa med klockan 21.55 ikväll. Ni får träffa en förtjusande ung man som heter Mikael, ni får se ett livs levande glory hole och en man som bor i en gammal Pressbyråkiosk. Med MERA!
Mycket kärlek härifrån!

LIVE-FRÅGESTUND! 15.30 IDAG!

Just det! Varför INTE? Tuna in 15.30 idag så ska vi behandla det här sajthelvetet som vår egen radiostation! Frågor kan ni ställa under “sändningens” gång, men ni kan förstås börja redan NU.
Vad fan vill ni veta?