Lägesrapport!

Jajamen, vi är i New York, vi har festat en del, det kan jag ju tillstå hur mycket än Luthers piska viner över mig, och jag är förstås medveten om bloggens monotoni de senaste dagarna, men nu vidtar allvar och jobb, samtidigt som jag återupptäcker Hipstamatic:

Ja, ni vet ju vad Hipstamatic är; den där foto-appen till iPhone som sabbar bilderna genom att köra dem genom en tumlare av effekter som gör att fotografierna ser lite gamla ut, och jag hade ju tröttnat på det för länge sedan, men det är något med New York som gör att vanliga bilder liksom inte räcker till, de ser för alldagliga ut, gör inte rättvisa åt det extraordinära som utspelar sig framför ens ögon, så nu blir det lite effektsökeri på bilderna och det må vara hänt. Dessutom utspelade sig ikväll ett ypperligt tillfälle att vara riktigt meta, eftersom det löjligt nog finns en “lins” till Hipstamatic som heter “Williamsburg”, döpt efter en stadsdel i Brooklyn som åtminstone för några år sedan kunde uppfattas som en smula häftig, och ikväll åt vi middag JUST I WILLIAMSBURG och jag tog då den här bilden med just Williamsburg-linsen:

Det som sker är att en kypare frågar Filip om han vill höra kvällens “specials”. Filip har ju inte stake att tacka nej till sådant så nu sitter han här och hör något om de rester som restaurangen inte lyckats kränga förra veckan, som de nu desperat vill bli av med och som de nu totat ihop till en glorifierad pyttipanna under namnet “specials”. Jag tänker med glädje på en scen i filmatiseringen av American Psycho där en servitör frågar Patrick Bateman om han får läsa upp kvällens “specials” och Bateman svarar “NOT IF YOU WANT TO KEEP YOUR SPLEEN!”
Ja, och igår köpte jag lite leksaker:

Det är det roligare att göra om man är 100% obakis.
Här nedanför är jag inne i Macbutiken vid Central Park (den är så fin!) och har rattat in den här hemsidan som du just NU besöker, på några feta skärmar. Tanken är att uppnå ett liknande genombrott i USA som Roxette fick när en college-DJ spelade “The Look” oavbrutet på sin radiostation och vips så låg Roxette etta på Billboard. Jag tänker att om den här lille killen fastnar för ett klipp i TV-arkivet och hans farsa råkar heta Les Moonves och är chef för CBS så vet man aldrig vad som händer.

Här nedan är jag på ett fik. Jag har köpt en mängd magasin och rivit ur de mycket irriterande lapparna med prenumerationserbjudanden som i grunden sabbar bläddringsupplevelsen. Den här processen får mig att må mycket bra. När jag river ur lapparna och sedan slänger dem.

Här nedanför är jag inne i en parfymbutik.

Jag måste säga att det är ikullkastande att gå omkring i rum som detta. Dels för att det luktar så MYCKET överallt, dels för att lukterna också slungar mig åter till epoker i livet som kanske inte är så angenäma att besöka på nytt. Dofterna förändras ju inte. Fahrenheit, som jag bar när jag var olyckligt kär i Sussie Larsson uppe i Sundsvall i början av 90-talet luktar fortfarande exakt likadant. Lacoste, som jag så missriktat generöst dränkte halsen i när jag gick på högstadiet och var så rädd för att få huvudet nerkört i en toalett av killarna som gick i nian, luktar identiskt idag. Likaså Van Gils. Likaså Polo Sport.
Nåväl. Det är nu måndag morgon i Sverige. Pratar ni FORTFARANDE om Björn Ranelid? I så fall kan ni fortsätta med det. Puss och kram! Hör snart.

Sassa brassa mandelmassa!

Brasse är ute på krogen: “What happened to my Dr. Funk?!?!”

Redan jävla full

En kärlekssång till NYC

När du läser det här (om du läser det mellan 10.40 och 19.10 på torsdag) så sitter jag på den gamla kära – den gamla FINA – SK903-kärran någonstans mellan Arlanda och Newark Liberty International Airport och jag är därför uppspelt. Hjärtat bankar och jag tror minsann att det hörs hela vägen ner till Island.
Jag skulle kunna skriva ett kärleksbrev enkom till SK903, eftersom det var SK903 som tog mig till New York första gången, och som har tagit mig dit uppemot 50 gånger sedan jungfruresan, den 1 december 1996. Jag minns alltihopa, jag minns marschhöjd-berusningarna, jag minns första gången jag blev uppgraderad och fick flyga business med tre kompisar och Clarence Clemons satt bakom oss och vi skulle inte väcka honom men vi gjorde det ändå till slut, jag minns när Robyn satt i samma plan – hur det liksom gjorde planet viktigare, jag minns när jag smakade Bloody Mary första gången, i ett otroligt tungt glas med en botten som var ett par centimeter tjock, jag minns att jag en gång valde att lyssna på in-flight-radiostationen, att jag tryckte in hörlurssladden och precis då hamnade i introt till Dixie Chicks “Cold day in July” och jag hade aldrig hört Dixie Chicks tidigare och jag kunde inte sluta lyssna sedan, jag minns när min vän Jonas och jag tömde baren på Kahlua (vi hade sett The Big Lebowski och snöat in på White Russian) och ville ha mer och Jonas plingade som en dåre på flygvärdinnan, men hon tycktes ha tröttnat på oss, så Jonas hojtade på henne, började gorma om att han hade “plingat i flera timmar”, och hon svarade svalt att det hade han alls inte gjort, han hade bara tänt och släckt läslampan uppe i taket, men sedan hämtade hon ändå två miniflaskor bourbon och räckte över dem med ett leende och just då kändes livet fan fulländat.

Och på SK903 sitter jag just nu, igen, på väg till New York, med samma jävla surr av förväntan i skallen. Det spelas upp filmer i huvudet på mig, filmer om saker som gör livet rikare. De här tio sakerna:

1. Det här huset

Herre min SKAPARE, har ni någon gång sett ett hus se mer magnifikt hemsökt ut? Många av er vet att John Lennon sköts här utanför, det var också anledningen att jag på min första New York-resa direkt åkte upp till 72a gatan för att kolla in det. Men den bizarro-lockelsen har förstås släppt för länge sedan, och nu är det istället känslan av spökhus som biter sig fast. Polanski lät ju “Rosemary’s Baby” utspela sig här, och när jag gång efter gång hamnar där utanför, stirrande på fasaden är det inte svårt att förstå varför. Jag älskar att fantisera om alla hemliga rum – krumsprång – som finns här inne, hur många människor som har offrats till satan, hur många ordnar som har hällt kokande olja över blivande presidenter i sjuka initiationsriter.
Bonusinfo: när Dakota-huset byggdes (1884) så tornade det upp sig MITT I Central Park.

Och sedan har Central Park ätit sig runt huset, slukat omgivningarna och nu står Dakota som en misstänksam, dryg, vacker fyrvakt på parkens västra sida.

 2. Den här korsningen

Ja, det här går ju verkligen inte att ta på, det är mytologi och önsketänkande, men varje gång jag är i närheten så går jag hit, stannar och tittar på de där två plåtbitarna som möts i ett gathörn i Greenwich Village, och det var ju hit som Bob Dylan sprang med gitarren när han kom till New York en svinkall, snörökig januaridag 1961.

Och det där har jag väl fastnat i. Området är rätt ointressant om man inte liksom BEJAKAR den här mytologin, om man inte ser Dylan med däcket framför sig, ung, informationutsvulten, lite full på Beaujolais, en jävla RÄV runt halsen. På 90-talet brukade jag köpa bootleg-CDs på Bleecker Street Records, men de försvann med Napster, så nuförtiden går jag hit och göder min nyfunna, lite larviga vinylfetisch.

 3. Den här skyskrapan

Åh, Chrysler Building! Om en av lockelserna med New York är att få stå stilla med hakan riktad mot himlen och bara gapa så är det här allt man egentligen behöver. En gång var jag ute och drack med en vän som heter Martin, och Martin blev så full att vi tvingades låtsas att han var blind för att vi skulle mercy-komma in på barerna, och när inte ens det funkade så kastade vi hans solglasögon och beslöt oss för att promenera från Lower East Side till Chrysler Building enbart för att vidröra fasaden. På vägen dit, i höjd med 18e gatan, slirade en bil in framför oss fullastad med jocks som skrek “fucking faggots”, och vi var på ett magnifikt humör där mitt i natten så vi ställde oss och hånglade framför dem, inte så lite demonstrativt och möjligen dessutom inte så smart.

 4. “Upstate”

Ganska snart efter de första New York-besöken började det locka att göra som de gjorde i en massa Woody Allen-filmer, det vill säga att dra ut från stan och åka “upstate”. Det lät så jävla lyxigt, tyckte jag, att HA New York, att BO och VERKA där, att fylla en FUNKTION i det där stora pusslet och så LIKVÄL vilja åka därifrån, ut på landet. Jag tänkte att det där ganska abstrakta “upstate” måste vara nog så enastående. Och det är det. Bilden här uppe är tagen utanför ett hus som Bob Dylan hängde mycket i 1967. Han och några musikerkompisar satt och lajade i källaren. Bob målade detta som ett minne:

Jag har åkt förbi det där huset ett par gånger, men ännu inte vågat knacka på och be om att få gå ner i källaren och kolla. Det får bli nästa gång.

5. Den här utsikten

Det finns flera anledningar att hata lyxhotellet Mandarin Oriental, till att börja med är det svindyrt att bo där, men lite av GREJEN med New York är att det går att billighetsparasitera på nästan allt som är dyrt. Och i fallet Mandarin Oriental handlar det om att ta hissen till våning 23 och beställa en flasköl i den grandiosa baren där utsikten fan går att mörda för.

6. Det här frukoststället

Detta Cafe Cluny, på W4th Street! De där tidningarna som ligger där och skänker en mild air av rasande nutid, mitt i allt det tidlösa! Granolan med färska bär! Glenn Close vid grannbordet! Dynamitardkaffet!

7. Den här baren

Det finns ju tusentals att välja bland, men Johnny’s Bar har den fulländade dive-bar-interiören, i form av en lång bardisk längs hela den bisarrt smala lokalen, en kortsida där stammisarna sitter och bedömer turister, skum belysning – hjälpligt upplättad av flämtande neon, en jukebox med The Bends och billig fatöl.

8. Den här bokaffären

Det finns alltid en massa kvasi-weirdos som står längst in och evighetsbläddrar i nakenböckerna, det är en liten bonus med att besöka juvelen Shakespeare & Co. Jag ska inte hymla med att jag älskar Barnes & Noble också, i synnerhet den här monsterbutiken vid Union Square, men det är något med Shakespeare & Cos litenhet som gör att man känner sig BJUSSIG när man går in där. Utbudet är dessutom delikat, med små bord som highlightar de vanliga New York-klassikerna (Kerouac, Burroughs, Lebowitz, Gladwell, Ginsberg, Fitzgerald, Auster, Chambon) och mer spänstiga förslag (Nick Kent).

9. Den här pizzan

Som man liksom slurphäller i sig här:

(Nu står det nån fåne med ett paraply i högsta hugg på den här bilden, men det är verkligen inte så att det regnar oftare på Pulino’s än på andra platser.) Jag brukar vanligen inte bry mig om finpizza, stenugnar, vedugnar, ruccola och finsmakarfasoner, eftersom pizza för mig inte behöver vara mer än en cirkel av mald dynga och ost, men på Pulino’s har jag kommit på mig själv att notera saker som buffelmozarellans delikata trådighet och skorpans varierande grader av knaper. Det behöver inte bli någon vana, det här, men jag kan i grunden uppskatta när jag då och då skjuts ut ur mitt tillstånd av trött slentriankonsumtion och eleveras till en njutningsmänniska.

10. Den här bron

Visst hade jag redan på förhand LÄRT mig att älska Queensboro Bridge från Simon & Garfunkels “59th Street Bridge Song” och Woody Allens “Manhattan”-plansch, och även om det beteendet är en smula identitetslöst så är det OKEJ. Man börjar så. Man kommer till New York och man söker upp grejer man hört talas om, läst böcker om, sett i filmer eller på TV, som Seinfeld-dinern eller gatukorsningar där det sägs att Ramonesmedlemmar sålt kärlek för pengar. Och sen, med tiden, så hittar man sina egna platser att mytologisera. Kanske för att man varit förälskad där, och ätit korv med lök, kanske för att man somnat i en soffa, tio minuter efter att man morsat på Prince och Winona Ryder.

Och efter ett tag växer man lite grann ihop med New York, det är oundvikligt, New York äter sig in i DNA-strängarna och blir mer ett flytande väsen än tio grejer som går att lista i en blogg, eller spara i iPhoto. Löftet om MYSTERIER i alla de där byggnaderna, miljardärexcentrikerna som inte lämnat sina gardinfördragna penthouse-lägenheter sedan 1971, känslan av att ALLT kanske inte är möjligt, men dessa miljoner människor som rör sig på gatorna varje dag peggar åtminstone för TILLFÄLLIGHETER, oväntade ihopspringningar, som kan föra människor närmare varandra, jag älskar de breda trottoarerna, jag älskar de små kyrkorna, trotsigt insprängda mellan nyuppblåsta bostadskomplex i glas, jag älskar soptunnorna som jag aldrig tröttnar på att försöka pricka på håll med ihopskrynklade Liquor Store-påsar, jag älskar Georgi-vodka i plastflaska, jag älskar den svaga whiffen av marijuana när man kollar in skejtarna i Washington Square Park, jag älskar hur trashet möter lyxen i Meatpacking-området, jag älskar ta mig fan takbaren på The Standard även om de behandlar folk som boskap där uppe, jag älskar att det brann i flera dagar i The Sherry Netherland Hotel 1927 och jag älskar att jag nu bara är några timmar därifrån och eftersom ljudet färdas lite fortare än SK903 så kommer mina hjärtslag att snappas upp av flera hundra taxichaufförer sisådär 20 minuter innan jag landar.

Vi kompletterar väl detta med en riktigt jävla svettig New York-playlist!?
Medan ni lyssnar: Nu är det er tur. Vad är det i New York som gör livet värt att leva? Och ni som ännu inte varit där – vad suktar ni mest efter?