Bästa dokumentärlistan: #6 Enron – The smartest guys in the room

Åh, sicken FEST det är att kötta ner sig i den här rent av Shakespeareianska uppgång-och-fall-sagan om ett gäng alfahanar från den amerikanska södern som tycker sig ha rätt att skriva om reglerna för hur pengar kan tjänas, och så går det åt HELVETE för dem. Turerna kring Enrons ekobrott är krångliga, man fattar på sin höjd att de spekulerade i energipriser, fixade strömavbrott för att tjäna pengar, garvade rått åt gamla tanter som satt och frös i sina stugor i norra Kalifornien, men det är alls inte pengarna som är det intressanta utan den parodiskt manliga stoppa-in-pikettröjan-i-högt-skurna-jeans-kulturen, här exemplifierad av chefen Jeff Skilling:
Det är så jävla manligt, det är så jävla kaxigt, det är så drygt och fånigt att det nästan blir… sexigt. Fast på det där komiska sättet som de är så duktiga på i den amerikanska södern. Enrons företagsfilosofi formligen STANK av testosteron och frampushad livskris. Cheferna åkte på konferenser där adrenalinet skulle väckas till liv, och den som inte kom upp i 120 km/h på motocrossen ute i skogarna var en jävla MES.
Persongalleriet är så EKLEKTISKT och fascinerande. De fåraktiga trejdarna:
Den perverse konsulten som besöker varenda strippklubb i hela södern och som snart försvinner med hundratals miljoner dollar: 
De väl tilltagna konferensrumsborden: 
Och, självklart, de övertydliga klippbilderna som illustrerar att Enron gamblar med folks pengar:
Enron – The smartest guys in the room är en klassisk produkt i “Så kan det gå när inte haspen är på”-genren. Du hittar den på amerikanska iTunes eller här.
Trevlig helg kära ni!  Har ni några tips?

Fortfarande världens bästa uppfinning!

Corner office-hobo

En vacker dag, min son, kommer allt det här att inte bli ditt!

“Oh, tap’s fine!”

Inte fan borde jag dricka kranvattnet i New York, inte, med tanke på hur skört mitt tarmsystem är när det gäller främmande floror av bakterier. Likväl hör jag gång på gång mig själv säga “Oh, tap’s fine!” när hyperarroganta servitörer frågar om det är okej med kranvatten på krogen. Åtskilliga gånger har jag skojat med nämnda servitörer, försökt framtrolla trevlig stämning som en alkemist, genom att berätta att ett bra namn för mina kommande memoarer skulle vara “Tap’s fine”, eftersom det är en så koncis metafor för livet, att man liksom får nöja sig med det enkla. Inte en gång har jag fått så mycket som ett leende i retur. Det är möjligen rimligt.
Min glupska konsumtion av kranvatten (möjligen sprungen ur snålhet, eftersom jag ryser av obehag vid tanken på att betala fem dollar för italienskt mineralvatten) har renderat mig en del gasproblem. Det är inget nytt. Gasig är jag ofta, till min omgivnings stora hat & förtret, men den här veckan har fan slagit rekord. Jag har också förfinat mitt system för att släppa ut gas utan att drabbas av den stigmatisering som lukten för med sig. På gatan är det förstås inget problem, där skrider jag bara fram och ödelägger allting akter om mig i ett moln, men när jag BROWSAR böcker på låt säga Barnes&Noble är det jobbigare. Då iscensätter jag istället en katt-och-råtta-lek där jag milt släpper på lite gas (ett så kallat DELSLÄPP), snabbt rör mig cirka tio meter i butiken, låter saker och ting sansa sig, innan jag ånyo släpper på, väntar i tre sekunder och sedan pinnar iväg igen.
Sett ovanifrån ser mitt rörelsemönster ut ungefär så här:

Det handlar alltså om att nogsamt välja ut åtta punkter inne i butiken, att i rask takt röra sig mellan dem och iskallt räkna med att alla spårlämningar från det första utsläppet är bortdunstade när man sluter cirkeln efter samtliga hållplatser.

Min fråga till er blir självklart: Var finns världens vidrigaste kranvatten?

Missa för fan inte…

Program tre av “Får vi följa med?” ikväll klockan 21.55. Vi reser norrut, vi placerar ett fräscht glory hole i närheten av den här platsen:

Dessutom träffar vi en MYCKET mild man som heter Lars-Anders, som byggde landet, vi bär ett bord genom ett tåg med en pastor och vi gör ett kort, intimt porträtt av mannen som breakade uttrycket “Tag det rätta, tag Cloetta!”

Mycket nöje!