To whom it may concern

Aldrig förstår jag mindre än när orden “Windows” och “Phone” står bredvid varandra. (Måste Windows verkligen hålla på med telefoner? Kan de inte bara ägna sig åt bombtät programvara?) Nåväl, det här inlägget finns i Podcastens eftersnack. Kanske intresserar det någon.

Och länken:

http://www.windowsphone.com/sv-SE/apps/df7368d5-75b0-4c48-a159-772341d85029

Nu händer det i Norge!

Kom igen nu för fan, HÄLL era jävla oljepengar över oss!  (SÅ SKA VI givetvis SLUSSA IN DEM I DET SVENSKA SKATTESYSTEMET)

Vem vill gå på Jayhawks-konsert med mig ikväll?

Titta på den här stilige karln! Han heter Jesper Börjesson och han är mannen som fick in Ryan Adams på TV4, när han intervjuade honom för Nyhetsmorgon häromledes. Bara det är en bragd i dagens medieklimat, men det är inte därför vi ska tänka på Jesper denna morgon. Det är för att han har bronkit och 39 graders feber.
Och vi som skulle inleda vår medierunk-bromance ikväll, genom att gå på Jayhawks tillsammans! Nu går ju inte det, och här står jag med en biljett ÖVER!
Filip uttrycker i dagens podcast att jag bör bjuda med någon som “kan bli en bra historia”, och det verkar ju rimligt. Däremot delar jag inte hans bestämda uppfattning om personen måste vara känd (risken är då ÖVERHÄNGANDE att ingen jävel hör av sig). Så, vi gör så här: OM du nu vill gå på Jayhawks med mig ikväll, i Stockholm, skriv då en rad i kommentarsfältet här nedanför om varför det skulle bli  “en bra historia” om jag bjöd med just dig. Du får hemskt gärna vara känd. Är du Martin Björk och tycker att snacket om dig i dagens podcast var kul och harmlöst så ligger du JÄVLIGT bra till.
Viktig klausul: jag räknar det inte som “en bra historia” om du under kvällen giftmördar mig.
Bonus: En jävla kanonplaylist med några av Jayhawks bästa.
Krya på dig, Jesper!
PS. Vi två som går på den här konserten kommer att joinas av den här killen. Han heter Marcus, han spelar musik, han är trevlig, han jobbar extra på Hertz där jag träffar honom då och då, och visst fan är han lik Alex James?

Bästa dokumentärlistan #5 Do you believe in miracles?

Äh, lite sport klarar vi! Den här handlar ju om när USA vann OS-guldet i ishockey 1980 (då var Brad Pitt och Lasse Kronér 17 år) efter att ha fått ryssen på fall. Ryssen gick ju annars inte att besegra på den här tiden, de hade Krutov, Makarov, Kasatonov, Tretiak, Fetisov, Andersson, Pettersson, Lundström och jag. Deras förbundskapten/bödel hette Tichonov och så här glad brukade han bli när hans pojkar sopade hem guld efter guld åt honom:

Helvete, han instruerade till och med spelarna att INTE jubla när de gjorde mål, för känslan de skulle sprida på isen var “Vadå, det där var ju ingenting! Det där kommer vi att göra FLERA gånger till ikväll”, och ofta blev det så. 1980 utspelade sig OS i USA, men bortaplanen var en formalitet. Sovjet skulle bara dit och hämta hem skiten. En vecka före turneringen spöade de USA med 10-3 i en vänskapsmatch och det var KRATTAT för mer av den varan.
Nu blev det inte så, och den här filmen visar hur det gick till, och det är ju en jävla TUR att den inte bara handlar om hockey, utan framförallt om vad inspiration och sammanhållning kan leda till. USAs lag bestod av fruktansvärt, JAG SÄGER FRUKTANSVÄRT orutinerade college-spelare, eftersom proffs inte var tillåtna på den tiden, och Sovjets spelare räknades som amatörer eftersom deras yrke officiellt var “militär”.
Ett härligt gisslandrama i Iran och pissiga arbetslöshetssiffror i staterna hjälper till att jabba upp kontexten och lyckas med konststycket att få tittaren att liksom tycka SYND om USA.

Och så den här jävla COACHEN då! Så hård! När USA hade spelat kasst i en vänskapsmatch strax före OS släppte han inte spelarna av isen. Medan motståndarna gick och duschade (och – gissar jag – rökte) och åskådarna troppade av tvingade han sina spelare att göra “idioten” fram och tillbaka i flera timmar, tills de var ensamma i den där arenan och till och med vaktmästaren hade gett upp. Sånt händer för sällan nuförtiden. (Dock är det en uppfostringsmetod jag tittar närmare på när det gäller mina döttrar.)
Den här dokumentären finns fan inte på Pirate Bay, inser jag nu, heller inte på iTunes. Så det börjar osa meningslöst att jag tipsar om den, men… HURRA, den finns ju på YOUTUBE (i tre delar)! Enjoy! Och! Finns det andra idrottsdokumentärer man borde se?

Ni behöver bara lyssna på en enda låt idag

Det är den här. Jag återkommer till den gång på gång och nu tror jag att jag har lyssnat på den tjugo gånger idag. Det är nog inte hälsosamt, men jag tror det är hälsosamt.