Som det sjuder…

… av skaparglädje där ute. Det piggar upp mig så där jag sitter och funderar på detta:

Detta är hänglås-crowden på Åkeshovs simhall, och alla ni som har koll på Åkeshovs simhall och sättet låsen hänger, i vilken ordning de sitter etc, inser förstås att bilden BARA kan vara tagen 07.44 i morse. Men varför hänger människor UPP sina lås där? De måste ju ändå släpa med NYCKELN hem. Det verkar obegripligt för mig. På Västerbron i Stockholm sitter det också en massa lås:

Men jag ANAR att det är nåt slags manifestation kring alla självmord som initieras där uppe, eller vänta nu, det var ju bara en sökning bort såklart: tydligen sitter de där för att prisa KÄRLEKEN. Okej, det var ju mer upplyftande. Men den anala delen av min person blir lite yr av sådant här – lås utan skåp. Kan ingen ställa upp en radda jävla skåp där uppe? Typ en sån här bara?

Hur som helst. Det var detta jag SATT och tänkte på. Nu SITTER jag och tänker på skaparglädje och Stefan Andolf, den begåvade (och kanske märklige) mannen som snitsat ihop den RÅDANDE vinjetten till podcasten. Nu har han gjort en remix på låten, med tillhörande video. Den är riktigt härlig, och en detalj jag förtjusat mig i lite extra flimrar förbi precis på slutet.

Det är helt enkelt Stefan Andolfs väggklocka. Den är halv fem, som ni ser, och jag VILL så gärna att den ska vara halv fem på NATTEN, för ALLT i Stefan Andolfs person ANDAS nattmänniska. Sen jag fick barn är jag bara i undantagsfall nattmänniska (och då alltid ofrivilligt, och under skrikiga former) så jag gläds när jag ser nattmänniskor i full blom. Här är videon i alla fall. Vi älskar sådana här initiativ så jag “rundar” gärna med en uppmaning till er alla att fortsätta skicka era grejer till oss.

Åååååhh…

Jag ser en bild på en ung Stefan Edberg i tidningen och det går en STÖT i mig när jag inser att han kanske var min första man-crush. Detta har jag nog, inser jag, kväst för mig själv i alla år, i något slags missriktad skam, men när jag ser bilden, hur förbenat SÖT han var, så läker alla sår och det känns okej. Han var ju Sveriges Rob Lowe under de här åren.

Men medan Rob Lowe extasade sig genom 80-talet i ett rus av sexmissbruk och allt kassare filmer så BIDADE Stefan Edberg sin TID, sparade i fonder och briljerade med sin delikata forehand:

Nu sägs det att Stefan Edberg är… låt oss säga FÖRSIKTIG med sina pengar (det finns ett annat ord för det som rimmar på “svål”), trots att han är rik som ett troll för att han placerat smartare än till och med Björn Skifs, som är den andre man alltid hör om som förvaltat sina pengar bättre än:

Nu tycker jag vi helgar den här tisdagen genom att lyssna på Jerry Williams starkaste låt på Spotify. Om alla i hela världen gör det på repeat så behöver vi bara lyssna i 6250 år innan Jerry har lika mycket pengar som Stefan Edberg.
Och så kollar vi på när Rob Lowe lägger sitt livs viktigaste straff:

Bästa dokumentärlistan: #5 “DiG!”

Idag har det slumpat sig så att jag sitter på ett fik och arbetar. Ack, så kluven jag är inför det. Jag letar febrigt i min personlighet efter vad som gör att jag är så oförmögen att bara sitta i ett litet rum och stirra in i en grå vägg. Förmodligen skulle jag då få mer gjort än när jag sitter omgiven av människor med mustascher och smala smala bruna skinnjackor (jag sitter på Södermalm), och går på toaletter och upptäcker saker som detta:

Jag är så jävla BILLIG när jag stannar upp inför detta, höjer kameran och tänker “Hihihiiii, det finns något KUL i att en rekryteringsposter för en vuxenclownskola placerats bredvid ett Lördagsfika med sagostund”. Usch, jag skäms över att jag hemfaller till att basha clownskolor. Det är väl för fan TOPPEN att människor kan bli clowner om de vill!? Varför i HELVETE ska jag ha tankar om det för? Jag vill SKJUTA MIG SJÄLV när jag tänker på det här.
Nåväl, medan jag spolade på toan och förtvivlade över mina tankar på vuxenclowner så plingade det av att en ny kund kom in på fiket, och när jag kom ut från toan upptäckte jag att kunden var Tomas Andersson Wij. DET var en överraskning. Jag tackade min lyckliga stjärna över att han inte skulle in på toaletten efter mig och efter lite euforiskt prat om att “Infidels” numera finns på Spotify så visade det sig att Tomas aldrig sett dokumentärfilmen “DiG!” Jag har dragit mig för att tipsa om den i det här forumet eftersom det känns lite för väntat, men om inte Tomas har sett den så måste det vara så att många andra OCKSÅ missat detta förbenade guldkorn. Här är trailern:

Det här är den enda filmen jag någonsin sett, där jag – DIREKT EFTER DEN FÖRSTA TITTEN SÄTTER MIG OCH SER SKITEN EN GÅNG TILL. Så jävla bra är den. (Nu har jag säkert sett filmen tjugo gånger och ljudkommentarspåret tio gånger.) “DiG!” handlar om två rockband på den amerikanska västkusten, i Portland och Los Angeles, det är otroliga bilder filmade under sju år, och det är en sjuhelvetes massa droger, men framförallt sensationellt karismatiska människor. Främst Anton och Joel från The Brian Jonestown Massacre:

Men även birollsgalleriet är magiskt, och ofta fånigt, som den här människan som känns som en kvarleva från en tid då även skivbolagsmänniskor livnärde sig på en diet bestående av amfetamin, recensions-exemplar av Butch Vig-producerade skivor och en riktigt dålig självbild:

Filmen är väldigt sevärd för att den tacklar “stora ämnen” som integritet, vänskap och livsval, men det är ju de distanslösa människorna som är den stora belöningen. Killen till höger här bjuder i EN freeze-frame på TVÅ oerhört klichéladdade faktorer:

1. Hans artistnamn är Matt Hollywood.
2. Han röker dubbla cigaretter.
Det är klart det är lite fånigt, men det är ju UNDERBART med människor som bara GASAR. I filmen är det ingen som gasar hårdare än Anton Newcombe – här avfilmad när han sitter och njuter av en skiva med Charles Manson (som han hävdar att han har spelat in en egen skiva med):

Av alla människor jag sett porträtterade på film så är Anton Newcombe den mest fängslande. Han är en jävla IDIOT på en massa sätt och han är säkert svårare att jobba med än till och med Helena Bergström, men han är oupphörligt greppande. Tyvärr skiter han ur sig fler skivor per år än Ryan Adams, men när han är i toppform är han en satans skicklig LÅTSMED. Den här filmen tycker jag att du bör se. Har du bara sett den 18 gånger tycker jag att du ska se den MINST en gång till.

Trademark!

What is it good for? (Absolutely nothing!) Behövs det verkligen TM-strösslas på ölunderlägg? Det sabbar ju LÄSUPPLEVELSEN som annars kunde frälst ensamma själar & gett dem chansen att se engagerat upptagna ut i barer medan omgivningen sneglar åt deras håll, redo med vidrig medömkan.

Social panik i Visby och American Psycho 2

En vattenskada i sommarhuset tog mig till Gotland sent igår kväll (men om min revisor läser detta så har jag även JOBBAT). Det är dramatiskt på flygplatser när det blåser, är mörkt och ensamma plan står och fläker upp sig som villiga skökor inför sabotörer.

Sen tog jag in på ett hotell där jag varit åtskilliga gånger. För fem år sedan upplevde jag viss social panik  när jag upptäckte att Wille Crafoord höll på att checka ut exakt här:

Det är inget fel på Wille Crafoord, men ni vet hur det kan bli ibland. Jag fick väldigt bråttom, i alla fall, och gömde mig länge, länge här:

Bara minuter senare denna kändishögoktaniga dag så morsade jag på Lasse Holm exakt här:

Men skit i det. Jag sov på det här hotellet i alla fall, processade dessa minnen så gott det gick och häpnade i förmiddags över att sådana här tidningar fungerar att sälja i Hemses ICA-butik:

Använder folk Photoshop alltså? Det kostar väl typ 14 000? Piratladdar alla Hemsebor som uppenbarligen slukar den här tidningen ner programmet eller är de bara väldigt rika? Varför använder de inte billigare bildhanteringsprogram som Aperture?
Nu tror ni att jag redan hade upplevt NOG med kickar för ett dygn, men se NÄHÄ, för när jag satte mig i bilen och rullade runt på Gotlands västsida i väntan på flyget hem så upptäckte jag att Bret Easton Ellis SAMTIDIGT satt och hade fuffens för sig borta i USA. Mitt i natten hade han fått för sig att kanske skriva en uppföljare till American Psycho, och medan han spånade för sig själv slängde han ur sig lite idéer på twitter. Så här kunde det se ut:

Vilket fick mig att skratta HÖGT i bilen. DET händer fan inte ofta. Sedan fortsatte det:

Vilket är genialiskt, i sin genre, precis som tanken på detta:

Åh, det var så oerhört HÄR & NU att följa detta LIVE, i REALTID. Jag menar det finns ju en massa obskyra kreatörer som tar sociala medier till sin hjälp för att nå ut (and god bless them), men om American Psycho 2 kommer ut så kommer den ju att bli en internationell bestseller! Det var så sällsamt inspirerande att följa med i Breat Easton Ellis kreativa skapandeprocess att jag fan RÖS av lycka. En av få motsvarigheter jag kan komma på där stora artister blottar sin kreativa metod är när Paul Simon besökte den trevlige, knastertorre talkshowmannen Dick Cavett 1974. Han var mitt i skrivandet av en låt och visade Cavett hur han resonerade kring detta.

Så HÄRLIGT att detta sedan blev en klassiker!
Njut av den här lördagen! Den kommer INTE tillbaka.