Mitt huvve är toastat…

… jag sitter och stirrar här, omfamnad av en ljudmatta med barnkvitter, Stone Roses första och folk som går förbi utanför huset och säger “Snart är det påsk”. Skallen är inte riktigt med mig. Vi har haft en synnerligen intensiv vecka, jag och Filip. Han sitter nu på ett plan mot Los Angeles, dit han ska för att hämta en datorladdare innan han återvänder till Sverige igen. De senaste dagarna har vi slipat på vår föreställning och kuskat runt en hel del. Jag scannar telefonen efter artefakter från detta och hittar bara två bilder:

Jag vet inte vad fan det här är, men jag tror att jag här för några dagar sedan satt och funderade på hur sättet jag häftar häftklamrar har förändrats, från det liggande till det mer straight vertikala. Herregud så ointressant. Men symptomatiskt, möjligen, för det här tillståndet. Alltid när jag kommer ur en mörsarperiod av högt tempo så är jag både kokt, rostad och stekt i huvudet. Det syns på mig också. Ögonen är liksom torra och tomma. Så här såg jag ut efter en inspelningsperiod av Boston Tea Party för några år sedan:

Nog försöker jag skina upp för linsen, men det är helt DÖTT bakom de där ögonen, det är en mental kapacitet i paritet med en gräsklippare, det är enbart synapser och erfarenhet som gör att livet går vidare, och så där känner jag mig idag. Jag försöker läsa lite om John Guidetti, som ska bli vår näste frälsare. Jag vet ingenting, men jag gillar att han tycks ha lite skjuts i sin personlighet.

Jag tänker på påsken. Jag tänker på filtfotboll, hur mycket jag tyckte om att spela med filtboll när jag var yngre.

Jag tänker på när jag var tolv och spelade just filtfotboll i nån turnering och jag var högerback och motståndarna (Mariestads BK) hade en vindsnabb forward som for förbi mig, så jag satte knäet i låret på honom och han flög flera meter, jag blev utvisad i två minuter och när jag kom tillbaka in på planen så blev det inkast och jag sprang till läktaren för att hämta bollen och en tioårig kille på läktaren som hade bollen kastade den så hårt i ansiktet på mig att jag började blöda.
Jag tänker på Prometheus-trailern såklart, den tänker jag på tjugo gånger varje dag. Jag tänker på Ingvar Oldsberg, lite grann, och hoppas att han får vara frisk. Jag tänker på Buddy Holly. Hans låt “Everyday” är nu med i en reklamfilm för typ chilisås. Undrar om den är så gammal att den är gratis att använda nu. Jag tänker på låten La Bamba, eftersom Richie Valens som sjöng den dog i samma flygkrasch som Buddy Holly. La Bamba är en otroligt bra låt, som man tar lite för givet. Jag tänker på Don McLean som skrev en låt om den där flygkraschen, lät kraschen bli startskottet för en lång jävla låt om hans uppväxt i en tid när USA blev av med oskulden. Det var en bra idé av Don, att göra den så lång. Att våga det. Det blev en bra låt. Nu ska jag kolla på när han sjöng den typ samma år den kom ut, och när han såg ut precis som Adam Sandberg.

Hoppas ni har en härlig jävla lördag. På måndag kommer jag att vara tillräknelig igen. Just nu är jag smart som en svala.

Härlig reunion #2

Åh, Johan Pering, the JOY!

Härlig reunion #1

Åh, Sten Taxi, DET var fan länge sen!

Uffes slutna rum!

Jag älskar fan Grand Hotel i Lund! Det finns ett rum där som Ulf Lundell brukar bo i, som han spelat in videos (“Tre Bröder”) och låtar (“Skuld”) i. Där bodde jag i natt! Där duschade jag i morse. Nu sitter jag på ett tåg mittemot en präst som har en iPad!

I morgon ska vi till Lund…

… på något som heter Studentafton. Det innebär att vi sitter på en scen och pratar. Det har vi gjort FÖRR! En gång 2005 fick vi chansen att intervjua förre statsministern Ingvar Carlsson en sån här kväll. Ingvar minns ni!

I morgon är det förvisso VI som ska intervjuas, men blotta tanken på det fick mig ändå att gå bakåt i tiden och fundera på vår stund med Ingvar i Lund. Vad minns jag av den egentligen? Ingenting visar det sig efter tolv sekunders rannsakan. En luddig känsla av att jag gillade honom. Att det dracks punsch efteråt. (Eller gjorde det verkligen det? Är det där en studentschablon jag dunklar minnet med?) Inget annat minns jag. Jo, kanske att jag hade skrivit ner lite frågor i ett litet svart anteckningsblock. Men i övrigt: inget.
Så jag googlar och hittar en artikel från en lokaltidning från 2005 där händelsen återges. Vi beskrivs som “ärketöntarna”. Och så denna avslutning:

Hahaha. Gjorde vi? Varför då? Hon var väl inte ens där? Eller var hon det? Gud. Minns man inte ens 60 minuter med en jävla HJÄLTE vad fan MINNS MAN DÅ? Sånt här gör mig lite nedstämd. Det är som när man läst en bok man verkligen älskar, och ett par år senare försöker dra sig till minnes detaljer från den. Ett bra exempel i mitt fall skulle vara denna:

Jag brukar räkna “Underworld” som den bästa bok jag någonsin läst. Jag PLÖJDE dess 850 jävla sidor under en reportageresa till turkiska Bodrum som jag gjorde ensam i slutet av 90-talet. Det var fruktansvärt varmt där nere, en dag 44 grader i skuggan, jag lämnade inte mitt hotellrum på en hel vecka för jag stod inte ut med hettan. Där inne drack jag oerhörda mängder rom, jag lyssnade på den här boxen:

Gamla knastriga låtar från 20-talets Amerika. Och som härlig kontrast till det läste jag dels en bok om diskoteket “Studio 54”, dels “Underworld”. Och jag ÄLSKADE “Underworld”, där jag satt, i blåset från luftkonditioneringen med rom&cola-glaset på fåtöljens armstöd.
Men vad fan MINNS jag av “Underworld”? Jag minns tre grejer:
• Att inledningen handlar om en baseball som fångas av en pojke på läktaren och att Frank Sinatra OCKSÅ sitter på läktaren den där dagen (eventuellt i sällskap av Jackie Gleason).
• Att den delvis utspelar sig en sommar, typ 1974, där folk har många fester på hustak i New York.
• Att det sista ordet i hela boken är “Peace”.
Ingenting mer minns jag. Inget. Det känns på ETT sätt för jävligt. Men på ett ANNAT sätt tänker jag att det spelar ingen roll, för “Underworld” gjorde ALLT för mig under den där stillsamt berusade veckan i Turkiet. Och det kan räcka.
Vi ses i Lund!