Äh, jag vet inte…

… jag är “hemma med sjukt” (barn) idag och månne är det närheten till snörvel som skickar mig bakåt i tiden, till en tid då jag sånär blev mobbad på grund av att jag såg ut så här i käften:

(OBS, bilden är ej fingerad.)
Det ska sägas att glappet mellan tänderna i över- och underkäken var TOLV MILLIMETER, vilket gjorde mig till en veritabel kanin. Det gick an, men jag var lite känslig och blev fan vansinnig när Björn Skifs klädde ut sig till kines i en Nöjesmassakern-sketch på det här sättet:

Jag satt hemma och tänkte “Aj, ska det här bli en GREJ i skolan nu?” Men det blev det inte. Och sen fick jag tandställning. Jag tror jag slank förbi vårdkön en smula för min farfar var med i Rotary. Här är min farfar i all sin prakt:

SÅN jävla pondus han hade. Och eftersom han bodde i Trollhättan var vi tvungna att åka dit, jag och pappa, varje gång jag skulle kolla att tandställningen satt som den skulle. Det var okej, det var två timmar i bil dit, sen fem minuter i tandläkarstolen, sen två timmar i bil för att komma hem, och pappa spelade sina blandband och instillerade för all framtid en 60-talsmusik-fäbless i mig. Det här var min favoritlåt:
http://www.youtube.com/watch?v=wgU2kFoaJ6w
Hur som helst, tandställningen rök efter ett par år och precis som jag nämnde i en podcast för några veckor sedan så har jag märkt hur mina framtänder på senare år har blivit KORTARE. Nu ser de ut så här:

(OBS, bilden är ej fingerad.)
Ja, ni SER ju! Förr om åren ÅT mina framtänder upp hela min framtoning, de STACK NER förbi de andra tänderna. Nu är de KORTARE än sina granntänder. Det här skapar ett visst obehag hos mig. Det känns som förruttnelse. Jag hör om människor som drömmer om att dom tappar tänderna – det ska handla om dödsskräck vad jag förstår – det händer aldrig mig, men om den här utvecklingen fortgår så sitter jag snart med en jävla glugg i käften. Jag säger det nu, barn, så har jag det sagt: bit inte på naglarna.
Men lyssna på The Supremes för fan!

Bästa dokumentärlistan #3: Overnight (2003)

Åh, inget skapar sån saftig hybris som kombinationen Hollywood, pengar, knark, sprit och en bra deal med Madonnas skivbolag! “Overnight” handlar om Troy Duffy, en self-made-Bostonkille som i fem minuter, i svallvågorna efter Kevin Smith och Quentin Tarantino, tycks vara hårdkokt-indie-Hollywoods nye guldgosse. Harvey Weinstein köper en bar åt honom (eller SÄGER att han ska köpa en bar åt honom), en massa halv-washed-up-skådisar trängs kring honom i hopp om att bli Duffys Travolta:

I början går allt så bra. Duffy erbjuds en kanondeal: att regissera filmen The Boondock Saints (som han själv skrivit) och att dessutom producera soundtracket med sitt usla band, där hans kväste snälle bror spelar gitarr. Han anlitar ett par polare för att dokumentera hela hans rise to glory och hela det där gänget Bostonians Duffy jobbar med och festar med är en brölig föregångare till Entourage-kvartetten. (Ännu mer träffande med tanke på att Mark Wahlberg, som tog fram Entourage baserat på sitt eget liv, OCKSÅ ÄR FRÅN BOSTON!)
Men, så börjar det svaja. Harvey Weinstein ringer inte tillbaka. Inte Ewan McGregor heller. Duffy blir allt kaxigare. Super. Skrävlar om hur bakfull han är i möten. Bandmedlemmarna sneglar oroligt på varandra. Håller det här på att glida dem ur händerna nu? De som har kämpat så. Duffys dryghet och eventuella alkoholism… Kommer allt att gå upp i rök för att Duffy i raketfart håller på att tappa det?
“Overnight” handlar om rampljus, vad det kan göra, om vänskap som PULVRISERAS när det börjar dofta stålar, om ambition och drivkraft, och hur snabbt det kan gå över i diktatorfasoner. Troy Duffy är en MAGNIFIK huvudperson. Ett as, verkligen vidrig. Scenen när han skäller ut dokumentärfilmarna för att de har mage att be om ett litet förskott (de har inte fått betalt på ett år) är bland det obehagligaste jag sett. Men han har också en härlig SWAGGER som gör att man inte kan sluta titta på honom.

Jag älskar “Overnight”, för den visar Hollywood som det ser ut SNÄPPET UNDER de stora spelarna. Här finns frustrationen över de uteblivna samtalen/besluten, “development hell” som det kallas, de kåta agenterna med sin usla stil & personlighet, bakfyllorna, oron, känslan av att mattan kan ryckas undan precis när som helst. Se den för fan!  Jag tror tammefan att du kan göra det gratis här och nu!
Och funkar inte det kan du prova här!
Eller här!

Sunday morning…

… ah, sånt sjöng Velvet Underground om i öppningsspåret på sin fina debutskiva. Jag betvivlar däremot att Lou Reeds söndagsmorgnar 1965 hade så mycket gemensamt med mina, som får illustreras med den här skärmdumpen:

Herregud så oduglig jag är. Nåväl. Jag läser också Dagens Nyheter den här morgonen. Där finns en artikel om löpträning, där jag får tips om hur jag ska “peppa” mig själv för att orka ut i spåret. Ett exempel på “belöning” lyder: “Tänk dig att du på kvällen efter löpningen får unna dig en TV-kväll i soffan”, och jag tänker att DET skulle inte Lou Reed ha betraktat som någon vidare belöning. Och så tänker jag på appen RunKeeper, som jag använder mig av. I veckan har jag två gånger sprungit EXAKT samma sträcka, fyra varv i skogen, och RunKeeper har sagt åt mig att dessa två IDENTISKA rundor i digitaliserad form blir detta:
 
Jag vet att det är frestande för er att knorra över tempo och sånt, men det ni SKA fixera blicken vid är distansen, som alltså diffar på mer än en hel jävla kilometer! Jag vet inte jag, men om detta är exaktheten med vilken RunKeeper jobbar så känns det som att ÖGONMÅTT är ett vassare verktyg.
Jag ser i DN en annons om Hurtigruten. Ni vet:

Det där har alltid lockat mig oerhört, att flyta runt där med pensionärerna, vara diskret salongsberusad under stora delar av dagen, läsa böcker av Scott Fitzgerald, bära tweed, liksom SPOLA TILLBAKA BANDET, och jag skrockar för mig själv när jag i nämnda annons ser att det aktuella fartyget beskrivs som “charmigt”, vilket i mina öron låter som en eufemism av guds nåde.
Så ser jag det här:

Och jag tänker på den UTMÄRKTA filmen “13 days”, om Kubakrisen. Jag och Filip återkommer ständigt till den, i podcast efter podcast. Kevin Costner gör en fin roll här. Äh, vi kollar på trailern en gång till:

Fan, den måste jag se om IKVÄLL! Nåväl, jag kom att tänka på “13 days” när jag såg Nordkorea-grejen eftersom jag alltid blir så OERHÖRT impad av människor som kan utläsa saker från satellitbilder. Som i trailern till “13 days”:

Jag tror att jag är satellitbilddyslektiker. Jag begriper verkligen inte hur Nordkoreabilden eller Kubabilden kan säga någon någonting.
Här är en bild på mig i Florida i höstas, när jag är lite uttorkad och trött.

Slutligen, en playlist med låtar som handlar om söndagar!  Jag tror jag drar till badhuset snart. Vad ska ni göra?

Får ett fylle-sms från Filip…

… eller ja, fylle och fylle, men skickat sent åtminstone. Han säger att han varit på fest och i “över en timme” suttit och pratat med Dave Rawlings.
Dave Rawlings! Jag avgudar ju Dave Rawlings. Det här är, menar jag, en av 2010-talets vackraste låtar:

Och han har Filip pratat med i “över en timme”. Nu vet jag inte vem det är mest synd om – mig eller Dave Rawlings?

Äh, jag är ju ändå igång. Det är klart att jag vill visa er 80-talets vackarste saxofonsolo:

Det där går att GRÅTA till, tammefan! Och så MODEST han är, Van, som bara LÄMNAR scenen när Pee Wee sätter igång.

Äh, jag är ju ändå igång. Det är klart att jag vill visa er 80-talets SNABBASTE ingång i en låt. Han bara DYKER in i den utan att hålla för näsan!

Återväxten!

Det här skickade lyssnaren Tobias in. Det antyder att vi kan ta podcasten in i 2020-talet. Bra! Det KÄNNS också lite märkligt att Nora säger “GAPA” på slutet, men det är framförallt härligt.