Mot Umeå!

Igår rullade Filip norrut i en turnébuss som tydligen användes av George Clooney under inspelningen av The American. Damn! Om nu bara George gick på toan i den, så… Ja. Typ. Då kommer man NÄRA honom. Även om det runnit en del rengöringsmedel under broarna sedan dess.
Jag flyger om några minuter, sen blir det Umeå, Luleå, Östersund, Sundsvall och Gävle för hela PENGEN. Det är den första vändan på vår turné “Jakten på den försvunna staden”. Kom och se oss för fan! Det blir skoj. Biljetter hittar du längst upp till höger på den här sajten. (Känner mig alltid som typ Nacka Skoglund när jag skriver “sajten”.) Sundsvall har tydligen ett eget satans biljettsystem, det hittar du här.
Här, då, en kolorerad bild från Japan 1922.

Vad jag lärt mig idag

Det är härligt att under lediga dagar scanna av lite olika källor som inbringar TRIVIA. Nu läser jag en rolig intervju som Daniel Kellison gjort med Aziz Ansari, där jag bland annat informeras om en presskonferens med Barack Obama, där plötsligt en telefon ringer mitt i alltihop och Obama känner igen att ringsignalen är en Ludacris-låt så han säger reptilsnabbt “Luda, right?” Jag vet att man inte FÅR bli alltför impad av sånt, men… Ja, vad fan. Jag läser också om Ansaris besatthet av R Kelly, och ler åt länken till ett litet klipp där R Kelly känner sig manad att förklara vad ett eko är, utifall hans fans inte vet det.

Hahahaaaa. Det där tycker jag om. Sedan läser jag en NME-lista med 100 skojiga filmfakta. Där lär jag mig bland ANNAT att “Star Wars” precis som Facebook hade ett “The” framför sig, men att det togs bort för att det är CLEANER utan. Det påstås också att Pixargubbarna John Lasseter (känd), Pete Docter (okänd) och Joe Ranft (okänd) under EN LUNCH 1994 spånade fram grunden till filmerna A Bug’s Life, Finding Nemo, Wall-E och Monster Inc. SICKEN lunch! Jag tänker på att min vän Fredrik Virtanen inte gillar jobbluncher och misstänker nu på Påskafton att han måste tänka om! Och när Stanley Kubrick filmade Stephen Kings “The Shining” så ringde han ofta King mitt i natten för lite moraliskt stöd. Under ett av samtalen frågade Stanley Stephen om denne tror på Gud. När Stephen svarade “Yes” så skrek Stanley “I KNEW IT!” och slängde på luren. Och när Christian Bale förberedde sig för rollen som Patrick Bateman i “American Psycho” så hämtade han inspiration från Tom Cruise:  “This very intense friendliness with nothing behind the eyes”. Intressant.
Sen ser jag en härlig bild där Bob hänger med UB40:

Och sen ramlar mina ögon över en lapp som Bob skrev till sin granne Katharine Hepburn nån gång på 80-talet. Den gjorde mig lite rörd: Slutligen kallar jag den här bilden, tagen för tjugo minuter sedan: “Koma, framkallad av att det inte blir godis än på ett tag”.

Ligger i ett badkar…

Som vi hittade i en rivningskåk. Jag tänker som jag ofta gör på “När lammen tystnar”. I den filmen låg nån gammal dam nersmält i ett badkar i källaren hos Jamie Gumb, eller vad han nu hette. Vad det här badkaret sett vet jag inget om. Nu är det skrubbat och rengjort och jag kollar på “Let Bartlet be Bartlet”-avsnittet av West Wing för kanske nionde gången. Hittade en festlig effekt som skapar fåglar på bilder. Snart är det köttfärs.

Whiny bitch that I am…

… så förbjöd min kropp mig igår att spela in nån podcast, så det blev en repris of sorts, det vill säga vårt Sommarprogram från 4th of July 2007. Inte fan vet jag. Bättre än inget. Kanske. Fan, det känns trist. Vi hade ju så mycket att PRATA om, men det får bli nästa vecka. Då jävlar. Nu stirrar jag mig genom ett töcken, hostar upp grejer som fan platsat i Prometheus-trailern, bombar i mig naturläkemedel. Onwards & upwards! Tack för alla huskurer igår! Här kommer den fan FÖRNÄMLIGA Spotify-listan till musiken ni bara ANAR i Sommarpratet. Kick påsk-ass då!

Det tjockar i halsen

Ja, ni som SLAVISKT följer randandet här vet att jag “hängt med sjukt” (barn) på sistone och nu har det tagit ut sin rätt. Jag är nu förkyld, och jag är framförallt väldigt DÅLIG på att vara förkyld, ska jag säga. Enligt Jerry Seinfeld är det något “typiskt manligt” (man fick säga så på 90-talet). Jag sätter mig och youtube-letar efter hans harang om det där med män och förkylningar och hittar istället det bästa exemplet på Michael Richards så kallade physical comedy. När vi kommer in i scenen (ÄLSKAR att skriva “när vi kommer in i scenen”) så ska Kramer träffa Jerrys revisor. Jerry misstänker att revisorn är kokainist på grund av dennes ständiga sniffande. Kramer goes undercover som partyknarkare för att se vad han kan luska fram.
(Jaha, som lök på laxen ser jag nu orden: “Inbäddning inaktiverad på begäran. Vems fan begäran DÅ? Jaja, ni får klicka då. SÅ jobbigt är det inte.)

HÄR SER NI MICHAEL RICHARDS ROLIGA PHYSICAL COMEDY. 

Han har fått mycket skit på senare år, Michael Richards, men fan, detta var han ju mästaren på. Hittar också en ALTERNATIV TAGNING:

Vad FAN ska jag äta för att bli frisk nu då? Snörvlig och halsont och en podcast att spela in och en turné som väntar runt hörnet. Ge mig ALLA era jävla huskurer! Tack, mina kära livsmedikusänglar!