Gåshudsögonblick! #9 “Oh, he didn’t know…” (Spoiler alert etc)

Så. Hemma igen. Nu, efter ett längre & rätt intensivt projekt infinner sig ett lätt VEGETATIVT tillstånd när man inte är till mycket nytta för nån. Så här såg jag ut mitt på dan när vi hade spelat in Boston Tea Party, säsong 1, på en vecka:

Jag är inte radikalt mycket piggare nu, men tänker hantera det genom att snart se Gudfadern. Först bara, ett gåshudsögonblick, som möjligen kan metastasera en smula. Jag vill verkligen påpeka att gåshud för mig inte bara är sentimentalitet och tår-i-ögonvrån. Nej, gåshud kan också framkallas när man blir jävligt impad av något, när man exempelvis ser en film och tror att man har koll på läget, men i ett DRÅPSLAG så dras mattan undan och man inser att man har blivit taken for a RIDE. Det starkaste ögonblicket i den genren härstammar föga överraskande från Se7en (tillåt mig nyttja det sättet att skriva). Jag såg den helt hipp som happ, ramlade in på nån förhandsvisning när jag var pank frilansare och inte hade något bättre för mig. Inbillade mig att det var en actionfilm med Brad Pitt, men visste i övrigt inget. Och så rasslade det bara igång.
Slutet, då, när Brad till slut inser vad som hänt, det DIABOLISKA, så komplexa upplägget, tog mig fullständigt på sängen (jag är fan kass på att förutse handlingen i filmer och DET STÅR JAG FÖR). Jag ryser varje gång jag ser när allt liksom RULLAS UPP:

Hahaha. Det påminner mig också om en av Noel Gallaghers finaste stunder, när han i ett TV-program fick en present och direkt frågade: “It’s not the head of James Blunt, is it?”

Så kvick i huvudet är ju INGEN!
Fan, när vi ändå är INNE på Kevin Spacey, så får vi väl ändå bjussa på hans andra WTF-highlight från 90-talet, när han lurar skjortan av polisen i The Usual Suspects, hur han sitter och bara BLÅLJUGER under hela filmen, hittar inspiration från anslagstavlan bakom polisen, hur vi och polisen inser detta samtidigt i filmens otroliga slut:

Gud, när jag såg detta… Jag tror aldrig det snurrat mer i huvudet på mig (möjligen gången jag stod bredvid Filip när han drack eter i Estland, men det är en annan sak). Åh, nu kommer jag att tänka på bonusinfo. Under den klassiska line-up-scenen som är så fruktansvärt cool så är tydligen skådespelarna extra fnissiga för att dom är synnerligen bakfulla och för att någon av dem fiser under alla tagningar. Där finns en improvisatorisk, lössläppt magi som jag är svag för. I synnerhet förstås Benicio Del Toros otroliga leverans på den där märkliga engelskan:

Hahaha. “In ENGLISH, please!” Vilka filmslut har NI golvats av?

Jag är… ÅTER!

Watch this space! Turnén är över och jag planerar att vara riktigt jävla aktiv här nu. För det ROAR mig!

Man vet…

… att man håller på att bli sinnessjuk när man behöver PLÅTA sin parkeringsplats för att vara säker på att komma ihåg var biljäveln står. Nå. Här har vi den idag.

Gåshudsögonblick! #10: Dixie Chicks sjunger Star Spangled Banner på Super Bowl

JA, efter den milda succén med listan på världshistoriens bästa dokumentärer så har jag GOD skjuts i min person denna morgon, jag dricker kaffe starkt nog att driva RYMDSONDER med, jag har sorterat tråkiga kvitton, det är AVKLARAT, jag lyssnar på nån jävla Bruce Springsteen-skiva och jag känner att DEN HÄR DAGEN, den har bara börjat. Och DEN HÄR DAGEN vill jag påbörja en ny lista, en lista på världshistoriens tio största gåshudsögonblick, och då vill jag berätta lite kort om Dixie Chicks, som jag tycker så mycket om. De kommer från Dallas, de består av två systrar som spelar gitarr/banjo och fiol, samt en sångerska, och hon har en röst som… Jag vet inte, det är bara Bob Dylan (blablabla) som berör mig mer än Natalie Maines. Hon kan sjunga om saker som verkligen inte har något som helst med mitt liv att göra (sylt, skinka och hustrumisshandel) och ändå REDUCERAR hon mig till hulkanden när hon är som bäst. Hur som helst. Länge, länge var Dixie Chicks mest en angelägenhet i den amerikanska södern, där de älskades av countryradiostationerna och sånt där, men sedan hände det här:

Just så, under en konsert i England, mitt under relativt brinnande Mellanösternkrig så sade Natalie Maines det där från scenen och satan i gatan, det fick hon äta upp. Folk eldade upp deras skivor, radiostationerna slutade spela deras låtar, allt sånt. Dödshot. Samtidigt fick USAs liberaler förstås upp ögonen för dem, de blev en symbol för krigsprotesterna, hamnade på Entertainment Weeklys omslag (översta bilden). Det blev ett jävla hallaballoo som dom säger i Skåne. Dixie Chicks svarade några år senare med en av de bästa låtarna jag vet. Det i SIG är ett litet gåshudsögonblick, ungefär 1.45 in i låten, när Maines sjunger om mordhoten och sånt, till en jävla dynghet Rick Rubin-producerad stegring i låten:
http://www.youtube.com/watch?v=KfjDupIO68w
“It’s a sad sad story when a mother will teach her daughter that she ought to hate a perfect stranger
And how in the world can the words that I said
Send somebody so over the edge
That they’d write me a letter sayin’ that I better shut up and sing or my life will be over”

Herregud så bra. MEN! Mitt gåshudsögonblick som involverar Dixie Chicks (shoot me om jag nämnt detta tidigare i nåt sammanhang) är från nåt år INNAN de blev så kontroversiella, när de sjunger USAs nationalsång på Super Bowl, det amerikanskaste av alla amerikanska sammanhang, och jag får sån gåshud här DELS för att de sjunger så fantastiskt fint, för att det står pensionerade soldater i publiken och minns sina manglade vänner från Koreakriget (jag är svag för sånt), för att det efteråt flyger F14 Tomcats över hela skiten (jag är svag för sånt också, även om jag har svårare att rationalisera varför det är så, det är helt enkelt en fajt jag måste ta med mig själv), men framförallt får jag gåshud av det som väntar runt HÖRNET för de här kvinnorna. Här, 2003, är de fortfarande så OMHULDADE av hela det där MASKINERIET nere i Södern, patrioterna, idioterna, Wal-Mart, men snart ska allt det där ryckas undan för dem och det kommer att kosta dem pengar, trygghet och sånt, och det hade varit jävligt lätt att vika sig, be om ursäkt och ta tillbaka allt för det är ju så GÖTT att vara omhuldad, men de stod pall och blev väldigt mycket större artister tack vare det. Älska dem!

Så bra, så bra. Och det är klart jag avslutar med en liten Spotify-lista med deras tio bästa låtar! Trevlig tisdag på er! Tisdag? Det är ONSDAG!

UPPDATERAT: Jonas Sund tipsade i kommentarsfältet om detta klipp som jag bara DÖR av. Tack för det!

Bästa dokumentärerna #1: Ett anständigt liv

Jag är nog lite för kokad i hjärnan för att uttrycka mig ekvilibristiskt om den här filmen, men låt mig konstatera att detta är världens genom tiderna bästa dokumentärfilm. Den kom 1979, den är gjord av Stefan Jarl och den handlar om samhällets skuggsida; pundare, alkisar, prostituerade, “streetan”, “plattan”, “centan”, sprutor, Rosita, sjukhussängar, risiga bukspottskörtlar, överdoser, död och långt där inne en falnande men ändå kämpande livsglöd. “Ett anständigt liv” är en fortsättning på den nästan lika bra “Dom kallar oss mods” som kom tio år tidigare. Ungdomsextasen som där – i slutet av 60-talet – blästrar och exploderar har i slutet av 70-talet gått över i fullständigt jävla mörker. Folk dör till höger och vänster och skildringen av DET är fruktansvärt stark, men det är glimtarna av hårdkokt missbrukarhumor som gör “Ett anständigt liv” till ett mästerverk. Så JÄVLA hårdkokt missbrukarhumor. I den första scenen ringer Kenta upp polisen och man får känslan att det här är en helt vanlig dag på jobbet:

Misstänkt för dråp, ja. Kenta åker och hälsar på Majken i häktet. Här nedan ser vi inte bara den retrofina polisbilen i bakgrunden, framförallt kan vi i textremsan hitta ett inkapslande av det sena 70-talet, en tid när man bestämde träff mer RANDOM än nutidens “jag ringer när jag är klar”:
Man ser det där och tänker “HELVETE! Vad händer om Kenta blir färdig redan efter en halvtimme? Då kan han OMÖJLIGT nå sin tjej och berätta att han står där. Men… å andra sidan… Då kan något ANNAT spännande hända för honom. Något oförutsägbart! Där finns ett VÄRDE!”
Ja, och sen kommer Kenta ut och är stolt som en tupp:
Fan, vad han älskar sin morsa:
Det finns också något gammeldags härligt i skildringen av Stockholms 70-tal, tidsbilderna liksom bara haglar, de gamla ambulanserna och själva KVALITETEN i bilderna. NOTERA ATT INSTAGRAM INTE FANNS 1979 OCH ÄNDÅ KUNDE BILDERNA SE UT SÅ HÄR!
Åh, den är så bra den här filmen, den borde visas i SKOLOR (gör den redan det?), och den borde visas i skolor för vad den säger om människor och svaghet och styrka, för vad den säger om svensk efterkrigstidshistoria, för vad den säger om vänskap, Kenta och Stoffe som glider ifrån varandra, Kentas förtvivlan när Stoffe (SPOILER ALERT) dör av en överdos, ursinnet när han kastar yxan genom skyltfönstret.
Men framförallt: stolthet och kärlek. En morsa som sticker ihjäl svinet som pucklar på henne, och en son som älskar henne för det:
Det var tidernas bästa dokumentärer det. Snart påbörjas nästa lista. Vad ska DEN handla om? Låtar, skivor, filmer, serier? Har ni några FÖRSLAG?