… och bara BLÅSTIRRAR in i en lampa. Det kan vara vilsamt. Prova gärna. Nu är det 4 april, jag minns den dagen med viss värme då jag en gång såg travhästen Grades Singing vinna ett lopp på Solvalla just den 4 april. Magnifik var hon, Grades Singing.

Jag minns alla dessa hästar och hur jag inte brukade spela på dem. Jag kunde åka ner till Stockholm från Juniskär, 50 mil, jag var 17 år gammal, jag hade min vän Hugo med mig, vi åkte med darriga ben ut till Solvalla för att live-titta på alla de där stjärnhästarna vi bara sett på TV. Hugo hade understundom mod att spela en tia eller två, men jag ville liksom inte att det skulle bli för SPÄNNANDE. Jag ville inte att RISKEN och rädslan att losa pengar skulle besegra NJUTNINGEN jag fann i att bara titta på hästarna – hur de satte fart på bortre långsidan, ut i tredjespår bara, magniFIKA djur, full fart i sista kurvan och sedan hela vägen in i mål. 1.13.7 på 2140 meter! Härligt. För den som bryr sig kan jag berätta att mitt favoritlopp alla kategorier är Olympiatravet 1988. Svenske hästen Callit var favorit, han hade vunnit nåt VM-lopp och skulle sopa hem det här. Men det fanns ett luddigt hot i form av den amerikanske hästen Sugarcane Hanover, som precis hade fått en norsk ägare, och kördes av den MJUKE norrmannen Gunnar Eggen. När vi kommer in i loppet är det ett varv kvar, Callit är i ledning och Sugarcane Hanover ligger och myser i andra par utvändigt.

Gud, sicken KÄFTSMÄLL det där var. Helst stum satt jag och Hugo och kollade hemma på Högbovägen. Det var nog där vi verkligen fastnade i travträsket. Där hamnade vi i fem år, innan jag började på Journalisthögskolan och vi gled i från varandra, jag och Hugo och jag och travet. Hahaha, jag inser nu att det visst är 5 april. Ja ja, då har den här lilla utläggningen varit i onödan, men skit samma. Den får PASSERA. Nu sitter jag på kontoret som vårt lilla produktionsbolag Mexiko har skaffat. Det är så härligt här, nere vid vattnet, på Södermalm i Stockholm, nära det inte klanderfria Skanstull. Några bilder kanske?

Detta är rester.

Öppen spis med orientalisk katt uppe på kanten.

Detta kallar jag “Facebook-rummet”, för det känns som att människor som jobbar på Facebook sitter så här och jobbar.

Bråte som ligger i den mindre cleana delen av Facebook-rummet.

Den orientaliska katten i närbild. Den vänstra armen kan vinka. Jag gissar att den går på batteri.

Min älskade Dylantavla är inte uppsatt än.

Nån dåre har smällt upp en chins-ställning mitt i rummet. Mitt i ETT rum.

Och här har vi Herman Lindqvist. Han är ju historie-nestor, om än omstridd säkert, eftersom människor som gillar historia är förtjusta i att beefa om historiska händelser. Herman medverkar regelbundet i vårt nya program NUGAMMALT, som har premiär på måndag på den gamla fina tiden 21.55. I det här programmet ska vi prata om de 77 händelserna som format Sverige. Men var nu för fan inte oroliga. Vi ska inte förlora oss i kravatter och saker som utspelade sig för LÄNGE sedan. Det här är mestadels relativt nutida händelser. Men likväl händelser som format oss. Det kan vara vinsten i Hockey-VM 1987, det kan vara Hotshotens inträde i svenska barer, det kan vara det märkliga topless-modet (1980-1993), det kan vara det märkliga svenska kärnvapenprogrammet, här illustrerat av hur det skulle sett ut om dåvarande statsministern Tage Erlander haft Instagram:

Ja ja. Det blir jävligt härligt. Hoppas ni kollar det. Nu ska jag låta den här dagen föra iväg mig. Jag ska plundra kylen på vidrig light-dryck. Vi ringer in helgen med Fleetwood Mac, Go your own way i en live-version där man riktigt hör hur deras kokainbruk har fuckat med näsmembranen och gjort dem göttigt nasala.

I morgon åker jag till Cannes på en TV-mässa. Kanske ska jag fortsätta skriva lite på det här utrymmet? Kanske är det fan DAGS?