Jag har utfört något som med god fantasi och visst önsketänkande skulle kunna kallas löpning. Men för att direkt ta ner den här bragden till rimliga nivåer bjuder jag på en skärmdump med lite hårdfakta.

Ni som kan er skit om löpning skrattar nu rått, och det är okej. Ni som inte fattar något av det där tittade inte ens på den så vi går vidare. Nu sitter jag och leker med lite brickor som mina döttrar “äger”. Titta vad roligt jag har:

Men vad är det jag håller på med egentligen, det där ser ju inte så roligt ut! Här, en närbild:

Medan ni funderar på det ska jag berätta att jag just nu lyssnar på Lucy in the Sky with Diamonds på fruktansvärd volym och att jag dricker något av det vedervärdigaste man kan få i sig. Man blandar morotsjuice och något slags torkat, finmalet sjögräs:

Det här får mig att tänka på Leonard Cohen, när han sjunger “There are heroes in the seaweed”. Första gångerna jag hörde det trodde jag att han menade att det liksom finns hjältar ÖVERALLT! Att det även bland växter, i klasar av tusentals sjögrässtrån kunde finnas några strån som är mer hjältemodiga än de andra stråna. Sen dess har jag börjat ana att han sjunger om sjömän som drunknat, och att de nu ruttnar bort i sjögräs på havets botten, och att DE är hjältarna. Detta sörjer jag lite. Men jag är beredd att kompromissa med Leonard, och säga att BÅDE sjömännen och vissa strån är hjältar. Det är det fina med konsten, att man kan göra så!
Ovanifrån ser blandningen ut så här:

Och när den blandats samman:

Det smakar vidrigt, verkligen fruktansvärt, av förruttnelse, så jag ser ut så här när jag druckit:

Tillbaka till brickorna då, på bordet. Ja, som ni redan förstår så leker jag “Prometheus”. Här en freeze-frame från trailern:

Det är alltså en stjärnkarta från en gammal civilisation, som Noomi Rapace och hennes kille hittar under sina resor. Samma skiss/mönster hittar de sedan på en massa andra ställen, vilket sätter eld i baken på dem. Klart de vill dechiffrera skiten och bege sig ut i universum! Och sedan brakar det lös. Jag har inte varit så här övertänd på en film sedan jag laddade inför The Phantom Menace och det bådar ju inte gott, men jag tänker nästan inte på något annat än “Prometheus”. Appropå The Phantom Menace-fiaskot så vill jag tipsa om en OTROLIGT vägjord och rolig recension av den. Hahaha, den är fan 90 minuter lång, men värd varenda minut. Första repliken: “The Phantom Menace was the most disappointing thing since my son!” Se åtminstone första delen, och leta dig sedan vidare om du får feeling:

Fan, exakt NU noterar jag en jävla FÄSTING på mitt tangentbord:

Nu kliar det på hela kroppen, plötsligt. I’m off! Jag lämnar er med den BÄSTA “Prometheus”-trailern av dem alla: