Det här är ingen stor, omtumlande känslostorm, inte, men ögonblicket kastar mig TILLBAKA likväl. Jag ska inte yra om sommaren -94, även om den i mitt fall var livsomkastande eftersom jag för första gången jobbade på en tidning, i Kalmar. Men skit i det. När Sverige i kvartsfinalen i fotbolls-VM mötte Rumänien så duggade de stora ögonblicken tätt, Kenneth Anderssons kvitteringsnick i slutminuten av förlängningen, Ravellis straffräddning, Rolle Nilssons perfekt uppfönade frisyr, men en stund som hamnat lite onödigt i skymundan är Tomas Brolins mål i 79 minuten. Jag tycker om det av många anledningar, främst för att det var så FIFFIGT! Jag minns att jag såg det där och tänkte “DAMN, det är kvartsfinal i VM, vi LEDER, och… fan, vi kan ju OCKSÅ!” Fram till det här hade svenskarna mer liksom tragglat på. Harvat. Slitit. Långa bollar på Bengt. Men det här var ju så… raffinerat! Det här var ju en VARIANT! Sånt som Platini sysslade med.
Tänk så världen bredde ut sig för Tomas Brolin här. Allt var möjligt. Han var ung, han var gullig, han var rosig om kinderna och han gjorde piruetter efter att han gjort mål. Vad skulle kunna STOPPA honom? Ja ja. Och sen blev det krogar och allt sånt. Han sålde väl dammsugarmunstycken ett tag, dessutom!? Why not. Men nu verkar han väl må bra? Fan, jag hoppas verkligen det. Får man till EN sån här frispark i livet, lyckas man tajma löpningen så där och sen bara TRYCKA upp skiten i nättaket inför 83 000 människor på en gassande het plan, då förtjänar man att må bra. Idag ska jag gå runt på stan, i Stockholm, jag ska käka lunch centralt och hålla ögonen öppna efter Tomas Brolin. Ofta rör han sig i stadsmiljö, och gör han det idag ska jag gå fram och trycka hans hand. Den kanske till och med är mindre än min.