JA, efter den milda succén med listan på världshistoriens bästa dokumentärer så har jag GOD skjuts i min person denna morgon, jag dricker kaffe starkt nog att driva RYMDSONDER med, jag har sorterat tråkiga kvitton, det är AVKLARAT, jag lyssnar på nån jävla Bruce Springsteen-skiva och jag känner att DEN HÄR DAGEN, den har bara börjat. Och DEN HÄR DAGEN vill jag påbörja en ny lista, en lista på världshistoriens tio största gåshudsögonblick, och då vill jag berätta lite kort om Dixie Chicks, som jag tycker så mycket om. De kommer från Dallas, de består av två systrar som spelar gitarr/banjo och fiol, samt en sångerska, och hon har en röst som… Jag vet inte, det är bara Bob Dylan (blablabla) som berör mig mer än Natalie Maines. Hon kan sjunga om saker som verkligen inte har något som helst med mitt liv att göra (sylt, skinka och hustrumisshandel) och ändå REDUCERAR hon mig till hulkanden när hon är som bäst. Hur som helst. Länge, länge var Dixie Chicks mest en angelägenhet i den amerikanska södern, där de älskades av countryradiostationerna och sånt där, men sedan hände det här:

Just så, under en konsert i England, mitt under relativt brinnande Mellanösternkrig så sade Natalie Maines det där från scenen och satan i gatan, det fick hon äta upp. Folk eldade upp deras skivor, radiostationerna slutade spela deras låtar, allt sånt. Dödshot. Samtidigt fick USAs liberaler förstås upp ögonen för dem, de blev en symbol för krigsprotesterna, hamnade på Entertainment Weeklys omslag (översta bilden). Det blev ett jävla hallaballoo som dom säger i Skåne. Dixie Chicks svarade några år senare med en av de bästa låtarna jag vet. Det i SIG är ett litet gåshudsögonblick, ungefär 1.45 in i låten, när Maines sjunger om mordhoten och sånt, till en jävla dynghet Rick Rubin-producerad stegring i låten:
http://www.youtube.com/watch?v=KfjDupIO68w
“It’s a sad sad story when a mother will teach her daughter that she ought to hate a perfect stranger
And how in the world can the words that I said
Send somebody so over the edge
That they’d write me a letter sayin’ that I better shut up and sing or my life will be over”

Herregud så bra. MEN! Mitt gåshudsögonblick som involverar Dixie Chicks (shoot me om jag nämnt detta tidigare i nåt sammanhang) är från nåt år INNAN de blev så kontroversiella, när de sjunger USAs nationalsång på Super Bowl, det amerikanskaste av alla amerikanska sammanhang, och jag får sån gåshud här DELS för att de sjunger så fantastiskt fint, för att det står pensionerade soldater i publiken och minns sina manglade vänner från Koreakriget (jag är svag för sånt), för att det efteråt flyger F14 Tomcats över hela skiten (jag är svag för sånt också, även om jag har svårare att rationalisera varför det är så, det är helt enkelt en fajt jag måste ta med mig själv), men framförallt får jag gåshud av det som väntar runt HÖRNET för de här kvinnorna. Här, 2003, är de fortfarande så OMHULDADE av hela det där MASKINERIET nere i Södern, patrioterna, idioterna, Wal-Mart, men snart ska allt det där ryckas undan för dem och det kommer att kosta dem pengar, trygghet och sånt, och det hade varit jävligt lätt att vika sig, be om ursäkt och ta tillbaka allt för det är ju så GÖTT att vara omhuldad, men de stod pall och blev väldigt mycket större artister tack vare det. Älska dem!

Så bra, så bra. Och det är klart jag avslutar med en liten Spotify-lista med deras tio bästa låtar! Trevlig tisdag på er! Tisdag? Det är ONSDAG!

UPPDATERAT: Jonas Sund tipsade i kommentarsfältet om detta klipp som jag bara DÖR av. Tack för det!