… jag är “hemma med sjukt” (barn) idag och månne är det närheten till snörvel som skickar mig bakåt i tiden, till en tid då jag sånär blev mobbad på grund av att jag såg ut så här i käften:

(OBS, bilden är ej fingerad.)
Det ska sägas att glappet mellan tänderna i över- och underkäken var TOLV MILLIMETER, vilket gjorde mig till en veritabel kanin. Det gick an, men jag var lite känslig och blev fan vansinnig när Björn Skifs klädde ut sig till kines i en Nöjesmassakern-sketch på det här sättet:

Jag satt hemma och tänkte “Aj, ska det här bli en GREJ i skolan nu?” Men det blev det inte. Och sen fick jag tandställning. Jag tror jag slank förbi vårdkön en smula för min farfar var med i Rotary. Här är min farfar i all sin prakt:

SÅN jävla pondus han hade. Och eftersom han bodde i Trollhättan var vi tvungna att åka dit, jag och pappa, varje gång jag skulle kolla att tandställningen satt som den skulle. Det var okej, det var två timmar i bil dit, sen fem minuter i tandläkarstolen, sen två timmar i bil för att komma hem, och pappa spelade sina blandband och instillerade för all framtid en 60-talsmusik-fäbless i mig. Det här var min favoritlåt:
http://www.youtube.com/watch?v=wgU2kFoaJ6w
Hur som helst, tandställningen rök efter ett par år och precis som jag nämnde i en podcast för några veckor sedan så har jag märkt hur mina framtänder på senare år har blivit KORTARE. Nu ser de ut så här:

(OBS, bilden är ej fingerad.)
Ja, ni SER ju! Förr om åren ÅT mina framtänder upp hela min framtoning, de STACK NER förbi de andra tänderna. Nu är de KORTARE än sina granntänder. Det här skapar ett visst obehag hos mig. Det känns som förruttnelse. Jag hör om människor som drömmer om att dom tappar tänderna – det ska handla om dödsskräck vad jag förstår – det händer aldrig mig, men om den här utvecklingen fortgår så sitter jag snart med en jävla glugg i käften. Jag säger det nu, barn, så har jag det sagt: bit inte på naglarna.
Men lyssna på The Supremes för fan!