En vattenskada i sommarhuset tog mig till Gotland sent igår kväll (men om min revisor läser detta så har jag även JOBBAT). Det är dramatiskt på flygplatser när det blåser, är mörkt och ensamma plan står och fläker upp sig som villiga skökor inför sabotörer.

Sen tog jag in på ett hotell där jag varit åtskilliga gånger. För fem år sedan upplevde jag viss social panik  när jag upptäckte att Wille Crafoord höll på att checka ut exakt här:

Det är inget fel på Wille Crafoord, men ni vet hur det kan bli ibland. Jag fick väldigt bråttom, i alla fall, och gömde mig länge, länge här:

Bara minuter senare denna kändishögoktaniga dag så morsade jag på Lasse Holm exakt här:

Men skit i det. Jag sov på det här hotellet i alla fall, processade dessa minnen så gott det gick och häpnade i förmiddags över att sådana här tidningar fungerar att sälja i Hemses ICA-butik:

Använder folk Photoshop alltså? Det kostar väl typ 14 000? Piratladdar alla Hemsebor som uppenbarligen slukar den här tidningen ner programmet eller är de bara väldigt rika? Varför använder de inte billigare bildhanteringsprogram som Aperture?
Nu tror ni att jag redan hade upplevt NOG med kickar för ett dygn, men se NÄHÄ, för när jag satte mig i bilen och rullade runt på Gotlands västsida i väntan på flyget hem så upptäckte jag att Bret Easton Ellis SAMTIDIGT satt och hade fuffens för sig borta i USA. Mitt i natten hade han fått för sig att kanske skriva en uppföljare till American Psycho, och medan han spånade för sig själv slängde han ur sig lite idéer på twitter. Så här kunde det se ut:

Vilket fick mig att skratta HÖGT i bilen. DET händer fan inte ofta. Sedan fortsatte det:

Vilket är genialiskt, i sin genre, precis som tanken på detta:

Åh, det var så oerhört HÄR & NU att följa detta LIVE, i REALTID. Jag menar det finns ju en massa obskyra kreatörer som tar sociala medier till sin hjälp för att nå ut (and god bless them), men om American Psycho 2 kommer ut så kommer den ju att bli en internationell bestseller! Det var så sällsamt inspirerande att följa med i Breat Easton Ellis kreativa skapandeprocess att jag fan RÖS av lycka. En av få motsvarigheter jag kan komma på där stora artister blottar sin kreativa metod är när Paul Simon besökte den trevlige, knastertorre talkshowmannen Dick Cavett 1974. Han var mitt i skrivandet av en låt och visade Cavett hur han resonerade kring detta.

Så HÄRLIGT att detta sedan blev en klassiker!
Njut av den här lördagen! Den kommer INTE tillbaka.