Idag har det slumpat sig så att jag sitter på ett fik och arbetar. Ack, så kluven jag är inför det. Jag letar febrigt i min personlighet efter vad som gör att jag är så oförmögen att bara sitta i ett litet rum och stirra in i en grå vägg. Förmodligen skulle jag då få mer gjort än när jag sitter omgiven av människor med mustascher och smala smala bruna skinnjackor (jag sitter på Södermalm), och går på toaletter och upptäcker saker som detta:

Jag är så jävla BILLIG när jag stannar upp inför detta, höjer kameran och tänker “Hihihiiii, det finns något KUL i att en rekryteringsposter för en vuxenclownskola placerats bredvid ett Lördagsfika med sagostund”. Usch, jag skäms över att jag hemfaller till att basha clownskolor. Det är väl för fan TOPPEN att människor kan bli clowner om de vill!? Varför i HELVETE ska jag ha tankar om det för? Jag vill SKJUTA MIG SJÄLV när jag tänker på det här.
Nåväl, medan jag spolade på toan och förtvivlade över mina tankar på vuxenclowner så plingade det av att en ny kund kom in på fiket, och när jag kom ut från toan upptäckte jag att kunden var Tomas Andersson Wij. DET var en överraskning. Jag tackade min lyckliga stjärna över att han inte skulle in på toaletten efter mig och efter lite euforiskt prat om att “Infidels” numera finns på Spotify så visade det sig att Tomas aldrig sett dokumentärfilmen “DiG!” Jag har dragit mig för att tipsa om den i det här forumet eftersom det känns lite för väntat, men om inte Tomas har sett den så måste det vara så att många andra OCKSÅ missat detta förbenade guldkorn. Här är trailern:

Det här är den enda filmen jag någonsin sett, där jag – DIREKT EFTER DEN FÖRSTA TITTEN SÄTTER MIG OCH SER SKITEN EN GÅNG TILL. Så jävla bra är den. (Nu har jag säkert sett filmen tjugo gånger och ljudkommentarspåret tio gånger.) “DiG!” handlar om två rockband på den amerikanska västkusten, i Portland och Los Angeles, det är otroliga bilder filmade under sju år, och det är en sjuhelvetes massa droger, men framförallt sensationellt karismatiska människor. Främst Anton och Joel från The Brian Jonestown Massacre:

Men även birollsgalleriet är magiskt, och ofta fånigt, som den här människan som känns som en kvarleva från en tid då även skivbolagsmänniskor livnärde sig på en diet bestående av amfetamin, recensions-exemplar av Butch Vig-producerade skivor och en riktigt dålig självbild:

Filmen är väldigt sevärd för att den tacklar “stora ämnen” som integritet, vänskap och livsval, men det är ju de distanslösa människorna som är den stora belöningen. Killen till höger här bjuder i EN freeze-frame på TVÅ oerhört klichéladdade faktorer:

1. Hans artistnamn är Matt Hollywood.
2. Han röker dubbla cigaretter.
Det är klart det är lite fånigt, men det är ju UNDERBART med människor som bara GASAR. I filmen är det ingen som gasar hårdare än Anton Newcombe – här avfilmad när han sitter och njuter av en skiva med Charles Manson (som han hävdar att han har spelat in en egen skiva med):

Av alla människor jag sett porträtterade på film så är Anton Newcombe den mest fängslande. Han är en jävla IDIOT på en massa sätt och han är säkert svårare att jobba med än till och med Helena Bergström, men han är oupphörligt greppande. Tyvärr skiter han ur sig fler skivor per år än Ryan Adams, men när han är i toppform är han en satans skicklig LÅTSMED. Den här filmen tycker jag att du bör se. Har du bara sett den 18 gånger tycker jag att du ska se den MINST en gång till.