Se oss här, med vår vän Jonas Eriksson, på hans 30-årsdag, den 27 mars 2004. Jag och Filip var i USA då, egentligen, och spelade in säsong 2 av High Chaparall, men vi flög hem för att gå på kalas. Vi gillar ju denne Jonas, som vi känt sedan mitten av 90-talet. Han kommer från Luleå, han träffade Filip på Värnpliktsnytt, och någon gång där slank jag in i bilden. Vi har haft mycket roligt ihop. Jag och Filip babblar OFTA om gången vi flög business class för första gången och hamnade framför Clarence Clemons, tänkte att “honom ska vi inte störa”, och sedan när vi fick i oss en massa white russian så VÄCKTE vi honom. Vad som inte alltid framgår av den spillran till anekdot är att det var Jonas som fixade in oss i business class. Sånt är han bra på. Han är också bra på att döma fotboll. Uppenbarligen så jävla bra att han ikväll ska döma ÅRETS JÄVLA MATCH – Milan vs Barcelona, kvartsfinal i Champions League. Det är fan helt sjukt. Så ikväll ska vi sätta oss, några kompisar, och öla oss tjocka på en sportbar, skita i själva matchen och bara fokusera på domaren. Hahaha. Det är inte så dumt det inte.
Här ett klipp från tiden när Jonas var knattereporter i Barnjournalen, där han intervjuar Jan Guillou. Så många strängar! Så många lyror!

Slutligen MÅSTE jag ju – för att den här onsdagen ska kännas någorlunda komplett – tipsa om min kompis Sigges STARKA Spotifylista med Dylans 119 bästa låtar. En bättre introduktion till mästaren än så får ni inte. (Och med “mästaren” menar jag både Dylan och Sigge.) Vilken jävla DAG det här är! Jag är på så bra humör att jag avslutar med en bild på ett ryskt slott. Den är tagen 1910, men den är ändå i FÄRG! Fuck-eli-fuck!