Inte fan borde jag dricka kranvattnet i New York, inte, med tanke på hur skört mitt tarmsystem är när det gäller främmande floror av bakterier. Likväl hör jag gång på gång mig själv säga “Oh, tap’s fine!” när hyperarroganta servitörer frågar om det är okej med kranvatten på krogen. Åtskilliga gånger har jag skojat med nämnda servitörer, försökt framtrolla trevlig stämning som en alkemist, genom att berätta att ett bra namn för mina kommande memoarer skulle vara “Tap’s fine”, eftersom det är en så koncis metafor för livet, att man liksom får nöja sig med det enkla. Inte en gång har jag fått så mycket som ett leende i retur. Det är möjligen rimligt.
Min glupska konsumtion av kranvatten (möjligen sprungen ur snålhet, eftersom jag ryser av obehag vid tanken på att betala fem dollar för italienskt mineralvatten) har renderat mig en del gasproblem. Det är inget nytt. Gasig är jag ofta, till min omgivnings stora hat & förtret, men den här veckan har fan slagit rekord. Jag har också förfinat mitt system för att släppa ut gas utan att drabbas av den stigmatisering som lukten för med sig. På gatan är det förstås inget problem, där skrider jag bara fram och ödelägger allting akter om mig i ett moln, men när jag BROWSAR böcker på låt säga Barnes&Noble är det jobbigare. Då iscensätter jag istället en katt-och-råtta-lek där jag milt släpper på lite gas (ett så kallat DELSLÄPP), snabbt rör mig cirka tio meter i butiken, låter saker och ting sansa sig, innan jag ånyo släpper på, väntar i tre sekunder och sedan pinnar iväg igen.
Sett ovanifrån ser mitt rörelsemönster ut ungefär så här:

Det handlar alltså om att nogsamt välja ut åtta punkter inne i butiken, att i rask takt röra sig mellan dem och iskallt räkna med att alla spårlämningar från det första utsläppet är bortdunstade när man sluter cirkeln efter samtliga hållplatser.

Min fråga till er blir självklart: Var finns världens vidrigaste kranvatten?