Det är märkligt, så vanligt ljudet av polissirener är i dokumentärtrailers. Tidigare har jag ju tipsat om Capturing the Friedmans, vars trailer till punkt och pricka följer sirendramaturgin: först målar man upp en hunky dory-bild av ett skeende, sedan – en bit in – kommer brytpunkten, då Det Stora Allvaret kommer in i bilden. Se/hör själva:

Samma metodik har trailermakaren bakom den monstruöst underhållande Party Monster anammat. Se trailern från början, och notera hur de glada festbilderna redan någon gång kring 0.19 hintar om Det Stora Mörkret, signalerat av polissirener:

Nog om det. Party Monster handlar alltså om Michael Alig, en av Amerikas tio mest karismatiska personer under 1900-talet. Allt var relativ frid & fröjd i hans rusiga Manhattan-existens, tills hans klubbande gick över i en något mer… destruktiv fas. Ketamin, heroin och de där riktiga SCHABRAKEN till droger tog över, en DJ-kille slogs ihjäl med en hammare, han veks ihop i en kartong och dumpades utanför Staten Island och festen gick vidare. Ett tag.
Helvete, det är så tragiskt alltihopa, men också så skit-glittrigt och trollbindande. Människorna som var så jävla HETA i New York 1992 har åldrats bedrövligt. Några är helt borta på crack och heroin, andra är rena men ser ut som idioter. Och mitt i allt detta, kungen av talking heads i dokumentärer som utspelar sig på Manhattan under perioden 1980-2008: Village Voice-journalisten Michael Musto, här otroligt nog fångad EXAKT när han gör ett ironiskt citat-tecken med fingrarna (Jack Nicholson har sitt varggrin, Jacob Eklund har sitt “Vafan!?”, Michael Musto har sina ironiska citat-tecken):

Ibland blir vi anklagade för drogromantik, jag och Filip, vilket gissningsvis är helt befogat. Party Monster drar delvis ett strå till den här stacken, men eftersom den FRAMFÖRALLT visar hur jävla miffo (minns ni DET uttrycket?) man blir på knark så kan vi nog säga att den också är avskräckande. Här är Michael Alig i en lokal-TV-studio, när han hög som ett hus råkar erkänna mordet han just begått (han tar tillbaka allt ett par sekunder senare):

Jag har sett Party Monster minst 16 gånger. Klockan 21.55-22.55 hoppas jag VERKLIGEN att du kollar in premiären av “Får vi följa med?”, men redan nu kan du börja tanka. Party Monster gör sig bäst kring midnatt. (Notera att en spelfilm med samma titel gjordes några år senare, med Macaulay Culkin i rollen som Michael Alig, men den kan du ge fan i.)
Finns det några andra härligt dekadenta New York-miljöiga dokumentärer där ute? Jag vill VETA!