Komikern Stephen Colbert har – om jag förstått saken rätt, och jag hoppas VERKLIGEN att jag gjort det – en liten skylt på sitt skrivbord där det står, ”The feeling of joy is the closest we get to experiencing the presence of God.” Det där har gnagt i mig! Och det är den skylten jag tänker på när jag ser det här.
Året är 1997 när pianisten Dave Brubeck besöker en rysk aula för en mindre konsert. Jag låter fantasin flöda fritt när jag inbillar mig att människorna i publiken inte har några superfestliga liv bakom eller framför sig, inga Thailandsresor planerade, inga OSX-uppdateringar att se fram emot. Men så kommer den här jazzfarbrorn dit. Ryssarna ber honom mitt i konserten spela en lokal folkvisa om han känner till den, visst gör han det, han börjar klinka och så plötsligt överrumplas han av att en kille med Hornstull-aura ger sig in i leken.

Jag vet inte varför det här berör mig så OERHÖRT, varför jag sitter här i ett flygplansäte i gryningen och tvingas dölja för Room Service-Johnnie att jag har tårar i ögonen.
Titta på Brubecks gamla linjerade ansikte, hur det LYSER UPP när han märker att den unge mannen vill KOMMUNICERA med sin fiol!
Titta på ryssarna i publiken! Kanske har de byxfickorna fulla med brödsmulor som de skrapat ihop ute i fiket för att göra soppa på när de kommer hem, kanske har de decennier av matransoneringar och nattliga KGB-raider bakom sig, och så forsar allt gammalt elände bort till tonerna av det här.
Och betänk den unge mannen, som några timmar tidigare packat ned fiolen i fodralet, som tänkt att det vore mäktigt att kuppa in en jam-session med sin idol, föreställ er hur han suttit och samlat mod under konserten, säkert tänkt, ”Äh, jag skiter i det”, men så tar han ett djupt andetag och bara GÖR det.
Det är ingen stor sak detta, bara ett förfluget ögonblick i en rysk aula medan världen pågick där utanför. Likväl skådar vi här ett fragment av SANN GLÄDJE som springer ur MOD och INSPIRATION och mycket mer kan vi inte begära av livet.