Jag blir mer och mer förtjust i den här sortens Youtube-ögonblick. Inga bomber, inga granater (ett mycket märkligt uttryck, “bomber & granater”, förresten, eftersom bomber och granater är så snarlika, vilket gör uttrycket repetitivt och tråkigt innan det ens är över).
När Youtube briserade (om vi ska fortsätta rota i den krigiska begreppsvärlden) för några år sedan var det mest en massa dratta-på-arslet-klipp som for runt, möjligen en och annan reklamfilm från Japan med Harrison Ford, även någon Susan Boyle-variant, men nu när januari håller på att gå över i februari 2012 så är det DETTA som tilltalar mig mest: Tolv sekunder, närmast HD-kvalitet, världsartister i bild, ett STORT sammanhang och så en liten, LITEN avvikelse från det normala. Sannerligen inget extraordinärt, likväl något en nioårig bollkalle kommer att minnas på sin dödsbädd. (Helt beroende på omständigheterna förstås. Om hans dödsbädd bara varar i några sekunder medan han famnas av tretusen liter brinnande flygbränsle kanske han skippar det, men får han chansen att ligga och älta i flera månader medan barnbarnsbarn och vänner passerar revy och han är hög som ett hus på morfin som trycks in i honom från fyra olika droppställningar så tror jag nog att detta kommer att ploppa upp, på ett sätt eller annat.)

(Ah, sättet den artige kommentatorn säger “Oouuh!”)
Jag gissar att ni har fler exempel på dessa SMÅ avvikelser! Dessa ENKLA ögonblick!