I tv-branschen älskar vi att svänga oss med ordet “arkivare” – ett gammalt klipp, en gammal bild eller en anakronistisk Louis Armstrong-recension som får det att vända sig i magen på en. För oss har det nästan blivit en sport att gräva fram nostalgikarameller som ingen sett tidigare. Syftet är oftast att skratta åt hur det såg ut förr: En debatt om videovåld i SVT från början av 80-talet. Paul Weller intervjuas i Måndagsbörsen. Mats Wilander framför en oironisk version av “Rom i regnet”.

Och så vidare.

Jag tror att det hör ungdomen till att skratta åt det förgångna. Känslan av att vara oslagbar. Tankar på ålderdom existerar inte när man sitter nere i SVT-arkivet och skrattar åt John Pohlmans analoga väderkartor. Men så en dag försvinner alla arkivaliska ambitioner – dagen då man inser att man själv har blivit det man ägnat år åt att leta efter.

En skoldans i Köping 1991. En tragisk elevrådsordförande försöker ragga upp en tjej för att blidka sitt okyssta jag. Han har en STOR kavaj och en prickig slips. Han är en ROLIG ARKIVARE – han är John Pohlmans analoga väderkartor.  Bilden säger nåt om tiden då den togs, precis som den dansande killens jeans och obehagliga Mattias Flink-frisyr.

Tack, min gamle vän Jan Edouard Kronborg, för att du eldar på min galopperande åldersångest!