Så det kan bli, och vad det ska KRÄVAS för att man ska UPPTÄCKA saker. Igår bilade jag till Trollhättan och hälsade på min kära gamla farmor, som sitter på ett “boende” där, bland människor som i varierande grad genomgått grönsaksmetamorfosen. Men farmor är pigg hon. Så här såg hon ut, längst till vänster, på min studentmottagning (det dracks inte, det kom inga kompisar, men det är en annan historia):
Nu har hon ont i knäna, så vi sitter mest i hennes lilla lägenhet på sjätte våningen. Hon bjuder mig på godis, men jag känner mig skamligt nog lite osäker på hur länge de där M&Msen egentligen har legat i skålen, så jag tackar vänligt nej, och vi pratar om hennes snurriga grannar, och så pratar vi om farfar, som dog 1997. Här är en bild på honom i hans krafts dagar:
Ja, det är jag i mitten, farsan är typiskt 1978-denimslackig till vänster och farfar sitter till höger och jäser, som den industrimagnat han var. Farmor berättar en massa om honon, inte enbart bra grejer, saker som jag inte visste om, och så där sitter vi i några timmar, innan hon med knakande leder tar sig ut i köket där det vankas stuvningar. Sedan åker jag hemåt igen, jag stannar alltid på samma mack, i Grästorp, där den här affären ligger:
Inne på macken köper jag kaffe, håller tummarna för att deras mjölk är någotsånär färsk och inte förpackad i minitetror som håller i fyra år, sedan åker jag vanligtvis vidare, men den HÄR gången fångade mina ögon UPP något i skivstället, som de håglöst scannade av. Det här fina omslaget:
Jag har ju BOTT i Ljungaverk, för väldigt väldigt länge sedan, mellan att jag var ett och åtta år, det ligger mitt i Sverige, en bit inåt landet från Sundsvall, mellan Sundsvall och Östersund typ, och så pass ego är jag ju att det räckte för att jag skulle köpa den där skivan, så jag gjorde det och hoppade in i bilen och rullade mot Jönköping. Ja, jag kör alltid den sträckningen på hemvägen.
Den biten ja, och sedan uppåt mot Stockholm igen. Det är en liten omväg, men det är VÄRT det, för jag vill påstå att sträckningen kring Jönköping är bland det skönaste man kan beskåda genom en bilruta i det här landet. Just ja, den här dagen var lite speciell också, för på vägen NER till Farmor så stannade jag vid niobläcket i Mariestad, eftersom jag var ute i så god tid, och tog en kaffe på ett litet fik vid torget. Mycket gamlingar där, jovialisk stämning, som det är när äldre människor återser andra äldre människor på morgonen, när de kommer ut från sina ibland deppiga lägenheter och får känna SURRET igen efter nattens mörker. Jag gillar det, men det känns weird att fälla upp en laptop där inne på något sätt: 
Alldeles bredvid fiket låg en stor tegelbyggnad som tidigare inhyste en skivaffär som hette Nordlanders. Det var där jag första gången såg en CD-skiva. Den här:

Som du lyssnar på här. (Gör det! Den står sig!) Hur som helst, på vägen hem då, så började jag lyssna på den här skivan med Stiftelsen, som jag nog bara hört namnet på tidigare, samtidigt som jag febrigt bläddrade i CD-häftet i jakt på bilder från Ljungaverk. Den här tyckte jag så mycket om:
Det är alltså affären där jag köpte slalomskidor och sådant. Tidningen Buster hade en gång en tävling där förstapriset var att få gå in i en sportaffär och på en minut plocka på sig så mycket man kunde bära, och allt man fick med sig ut ur butiken fick man behålla. Jag var inte ens med och tävlade, men när jag såg vinsten FRAMFÖR mig så var det en raid inne på Wallströms Sport jag såg. Den tycks gå på sparlåga nu, men men, bläddrandet i häftet gjorde mig i alla fall helt jävla TOKIGT sugen på att åka upp till Ljungaverk och titta. (Ibland inbillar jag mig att jag är en onostalgisk person, eftersom det finns något i grunden defensivt i nostalgi, man borde ju titta framåt, vara i nuet och så där, men jag inser med åren att jag nog är Sveriges mest nostalgiska människa.) Det är ett litet samhälle, Ljungaverk, och MYTBILDEN av Ljungaverk i mitt huvud är att Ljungaverk är Springsteenskt i den mån att det där fanns en stor fabrik som hela orten levde av. Och i exakt det ögonblicket som fabriken lades ner och arbetslösheten gick i taket så smällde de upp en flyktingförläggning i Ljungaverk som skapade en massa motsättningar. DET är liksom SAGAN om Ljungaverk i mitt huvud, så när jag sätter på Stiftelsen-skivan så är det i en bisarr förhoppning om att få det här bekräftat, och det är så idiotiskt att jag inte vet var jag ska börja. Istället hamnar jag gång på gång i den nionde låten, som jag i bilmörkret inbillar mig heter “Psykiskt störd”, men som senare visar sig heta “Ur balans”, vilket är en besvikelse för mig, eftersom jag tycker att “Psykiskt störd” är en bättre titel för den låten, men who am I? Och jag lyssnar utan överdrift på den 40 gånger i rad på vägen hem, medan Jönköpings böljande landskap forsar förbi i skymningen och jag tänker att jag inte vet ett skit om Stiftelsen-killarnas framfart, kanske är de så JÄVLA poppis redan, men om de ännu inte nått upp till stratosfärerna så hoppas jag att de gör det. Här är den “The Walking Dead”-doftande videon.

“The Walking Dead”, förresten! Fan, vad det har tagit sig! Jag gav upp den i början av säsong 2, men nu är den nog tillsammans med “Homeland” det bästa som går på TV. Och han, huvudkaraktären, snacka om att vara ur balans dessa dagar!

Nu hoppas jag att det här blir en FÖRNÄMLIG torsdag för er alla!
UPPDATERAT: Fick en fin bild mailad till mig av Johan Windh, med anledning av att det är den 22 november idag. Den är skimrig och härlig. SUGGESTIV.