Gud almighty, det här klippet nämner vi i veckans podcast och ni hittar det med säkerhet i timelinen här ovanför, men jag vill lägga in det här också för jag kan inte sluta TÄNKA på det. Ted Gärdestad, alltså, wonderboy, whiz-kid, talang, lintott, slog igenom på 70-talet, försökte sig på en USA-satsning som väl inte superlyfte direkt, men jag tror att han fick spela pingis mot Stephen Stills en gång i en skivstudio. Det var väl i den här vevan, när allt verkade mer sorglöst.

Men inte kunde livet fortgå på det där soliga sättet inte. Efter nån melodifestivalvinst i slutet av 70-talet så blev det väl mycket grubblerier i Teds skalle, han gick med i en halvmysko sekt/rörelse och vips så var 80-talet över och det enda sättet på vilket han krusade svensk populärkulturell yta var genom att bli misstänkt för Palmemordet i ungefär tio minuter. Sedan var det dags för comeback, trodde folket kring honom, det skrevs låtar, Jacob Dahlin fick äran att intervjua Ted i tingel-tangel-programmet Caramba. Det är utan tvivel den mest plågsamma intervjun jag sett. Och då har jag ändå sett den här:

Hur som helst. Ted, alltså. Fy fan, det är något så djupt anakronistiskt i hela han. 1991 var ju CD-skivor superetablerade, men Ted har ju levt i en sektbubbla så han refererar hela tiden till “LP-skiva”. Och redan när han slog igenom kändes han som en 50-talsartist på något vis. Bara sättet han sjöng “när vi växte OPP” i “Himlen är oskyldigt blå“. Ingen säger ju OPP. Man säger ju UPP. Ja ja. Det är för övrigt just den låten, kanske hans finaste, han FLYR till när Jacob Dahlin för andra gången ber honom spela en trudelutt. Efter att först ha vägrat känner Ted i slutet av det här styltiga snacket att musiken är en skönare plats att finnas i. Det är bara några sekunder han spelar, men det är oerhört vackert ändå. En så begåvad man. Och så jävla mycket TORTYR i skallen.