Ni vet, den olycksalige brodern i de två första Gudfadern-filmerna. Jag såg om dem i förra veckan och det har SANNERLIGEN hänt förut, men någonting i min kemiska sammansättning gjorde att jag denna gång efteråt fastnade i tankar kring Fredo. Annars kan det vara Sonny, Michael, Vito eller Kay man liksom bär med sig dagarna efteråt, men nu blev det Fredo. Här ovanför ser ni honom i sitt element, när han håller hov i Las Vegas. Solbrillor inomhus. Rejält tilltagen skjortkrage. På bra humör. Har fixat lite horor. Gott dricka. En känd sångare för att krydda anrättningen. (Baserad på Frank Sinatra, men det är en annan historia.)
Ni kan ju backstoryn. När Ursprungsgudfadern, Vito (Marlon Brando) dog var storebrorsan Sonny redan död, fullständigt pulvriserad av sina fiender vid en vägtull.

Näst äldst i brödraskaran var Fredo, men det fanns ju inte på KARTAN att han skulle få ta över, eftersom han var mer korkad pimp än kompetent player (vad säger ni om DEN dubbla alliterationen? Va? Va?) Fredo fick istället flaxa runt i Corleone-imperiet och ta hand om “Mickey Mouse-nightclubs”, som han själv uttryckte det när han till slut ventilerade sin frustration för Michael, som var den som fick ledartröjan efter Vito. Här sitter han och gnäller:

“I was PASSED OVER, Michael!”
Han är verkligen episkt tragisk, Fredo. Och jag tycker nog det är ett av filmhistoriens starkaste ögonblick, den där sekvensen i Havanna, när Fredo är lite slirig och sjukt nog råkar avslöja sin inblandning i komplotten som skulle dödat Michael. En av männen bakom komplotten har det råsköna namnet Johnny Ola. När alla gangsters, inklusive Michael, Fredo och Johnny Ola, samlas på Kuba för ett stormöte är Fredo i början noga med att klargöra att han ABSOLUT INTE träffat Johnny Ola tidigare. Men så rinner det ner rom i strupen på Fredo, han blir lös och ledig, liksom ETT MED DEN LJUMMA LUFTEN, han tar med gänget på en sexklubb där en kille som kallas “Superman” – tack vare sin stora dase – ingår i nåt rollspelsaktigt knull på en scen med en “slavinna”. Michael är måttligt road, men Fredo och de andra hypnotiseras av det här. Står och stirrar bara, mållösa, tills någon frågar Fredo hur fan han hittade det här stället. Han svarar:

Så bra han mår i denna sekund, Fredo. Till och med på KUBA har han koll på det coola ställena. Strax bakom honom står en slajmig senator och är imponerad. Fredo kan verkligen med viss fog, i sitt berusade tillstånd, inbilla sig att hans inflytande sträcker sig långt in i maktens korridorer. Han inser verkligen inte att Michael här RASKT lägger ihop ett och ett, och inser att Fredo tidigare ljugit om att aldrig förut träffat Johnny Ola, och om han nu ljög om det så fanns det nog en jävligt bra anledning till detta, det vill säga att Fredo, hans egen BROR, var inblandad i försöket att mörda honom. Det inser han här:

Men Fredo anar inget, han kollar bara på killen med den stora kuken. Jävlar, vilken scen! Vilken karaktär. Men när vi nu sitter här tillsammans och tänker på Fredo så tycker jag även att vi ska belysa mannen som spelade honom så fint, John Cazale. Så sjukt det är, han spelade bara in fem filmer, och ALLA DESSA FILMER nominerades till en Oscar för Bästa Film. Förstår ni hur mäktigt det är? Vilken jävla RADDA: Gudfadern, The Conversation, Gudfadern II, Dog Day Afternoon och The Deer Hunter.
RADDA!
Och han är så bra i allihopa. Man trodde ju inte att han skulle kunna toppa Fredo, men fan vet om han inte gör det i The Deer Hunter, där han också har en förloraraktig biroll, som gör sig ovän med Robert De Niros karaktär när han glömmer sina boots när de ska ut på jakt.

DeNiro, i den här filmen relativt humorbefriad, vägrar låna ut sina extraboots:

Och då blir Cazale pissed och börjar vifta med en pistol, men det leder ju ingenstans:

Ja, sen drar några i gänget till Vietnam och hamnar i blåsväder, och där försvinner ju Cazale rätt mycket ur handlingen, men gud vad man älskar honom där i början. Extra gripande är allt det här, eftersom Cazale var döende i lungcancer under inspelningen. Filmbolaget vägrade ha med honom när de hörde detta, men då klev DeNiro in och betalade personligen hans försäkring, sedan ritade de om inspelningsschemat, så att alla Cazales scener spelades in först. Han dog innan filmen var färdig. Här är en bild på honom och hans dåvarande flickvän Meryl Streep, som spelade den kvinnliga huvudrollen i The Deer Hunter:

Nu, precis NU, ser jag att det gjorts en dokumentär om John Cazale:

Fan, det finns en trailer och allting! Med JÄVLA starka talking-heads:

Den här ska jag se ikväll! Jag älskar internet idag, lika mycket som jag älskar John Cazale.