Det är roadtripdag. Upp tidigt, tvångstanke att lämna huset för 06, via E18 (“Värmlandsvägen” enligt min GPS och who am I to blow against the wind?), ner mot Trollhättan på 44an. På nån mack kom det fram en finsktalande man och frågade om jag kunde köpa cigg åt honom, och jag var på så jävla bra humör att det var väl inge problem att köpa lite cigg, och då blev han glad, finnen, och frågade om jag ville hoppa in i hans bil och “ta några lugnande”. Jag avböjde vänligt, men det KITTLAR när jag tänker på hur mitt liv kunde TETT SIG, om jag varit något mer äventyrlig.
Framme hos farmor vid elvarycket. Snacka lite.

Hon är som en liten sparv, farmor, och kristallklar i skallen, till skillnad från några andra basketkorgar som bor i området. En man äter tydligen bara gul mat numera. Apelsiner, bananer, lussekatter. Det funkar bara om det är gult. En annan man tror att han gör lumpen; drar ledningar hela dagarna och pratar om koordinater. Jaja. Vi tog en promenad.

Farmor har hamnat mitt i Parabolsverige.
Det är nyttigt att hälsa på farmor. Hon berättar så lyckligt om när hon jobbade på ett lönekontor i Filipstad, hur roligt hon hade med de andra tre tjejerna som hon arbetade med. Sedan gjorde hon misstaget att “följa pengarna” och ta anställning i en järnaffär hos en gubbe som fan verkar ha varit ett psykfall, men sedan träffade hon farfar och kom bort från allt det där, till Trollhättan, där livet utspelade sig.
Jag känner mig alltid lite skör när jag åker från farmor. En slags intensifiering av den där paniken man kan få av att tiden obönhörligen går. Men det kan man också VÄNDA på, och istället berusas av att man finns TILL, att Riksväg 44 breder ut sig och man lyssnar på Lars Winnerbäcks “Elegi” om och om och om igen och ryser åt textraden

“En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen”

Och så blippar det till i telefonen och man får ett MMS från Micke, som ägnar sig åt en arkeologisk utgrävning i sitt iPhoto.