Sitter på Cafe String, på Södermalm i Stockholm. String, det kom med REJÄLA konnotationer på 90-talet, när jag flyttade till Stockholm. Hit vågade man INTE gå. Hit gick Linda Norrman. Hit gick This Perfect Day-medlemmar. Hit gick FOLKET. Nåväl, det är inte så farligt längre, mer avspänt nu, naturligtvis (ALLT är mer avspänt nu), det är till och med så att HELA Roxettes “Joyride”-skiva spelas i högtalarna. Hade det hänt 1993 så hade Fredrik Norberg i Popsicle vänt sig i sin grav (om han hade varit död, såklart, i låt säga en tragisk bussolycka). Ja, vad fan, jag ville mest tacka för alla fina ord ni öst över oss för “Får vi följa med?” som gick i mål igår. Det var fan så roligt att spela in. Vill passa på att tacka ALLA som ställde upp när vi kom viftande med kameran också. Otroligt inbjudande och härligt. Och så maximal kudos till gänget vi åkte runt med, Sveriges gemytligaste TV-team, och en extra shoutout till Pål Hollender som med YTTERST kort varsel tackade ja, och BERIKADE denna resa något oerhört. Man BÖR ha en sektledare som inslagsproducent när man gör sådana här produktioner, någon som kan skapa den där goa psykotiska känslan som främjar improvisatorisk TV. Jag älskar Pål. Vi hittade en lookalike på honom rätt tidigt i produktionen:

Hahaha. Gamle Salieri! Sicken sweet-tooth HAN var!
Nåväl. Härligt, härligt. Tack slutligen till ER för att ni kollade.

Och nu klev precis Bob Hansson in här. Så String kanske fortfarande är String ändå.