… jag sitter och stirrar här, omfamnad av en ljudmatta med barnkvitter, Stone Roses första och folk som går förbi utanför huset och säger “Snart är det påsk”. Skallen är inte riktigt med mig. Vi har haft en synnerligen intensiv vecka, jag och Filip. Han sitter nu på ett plan mot Los Angeles, dit han ska för att hämta en datorladdare innan han återvänder till Sverige igen. De senaste dagarna har vi slipat på vår föreställning och kuskat runt en hel del. Jag scannar telefonen efter artefakter från detta och hittar bara två bilder:
Jag vet inte vad fan det här är, men jag tror att jag här för några dagar sedan satt och funderade på hur sättet jag häftar häftklamrar har förändrats, från det liggande till det mer straight vertikala. Herregud så ointressant. Men symptomatiskt, möjligen, för det här tillståndet. Alltid när jag kommer ur en mörsarperiod av högt tempo så är jag både kokt, rostad och stekt i huvudet. Det syns på mig också. Ögonen är liksom torra och tomma. Så här såg jag ut efter en inspelningsperiod av Boston Tea Party för några år sedan:
Nog försöker jag skina upp för linsen, men det är helt DÖTT bakom de där ögonen, det är en mental kapacitet i paritet med en gräsklippare, det är enbart synapser och erfarenhet som gör att livet går vidare, och så där känner jag mig idag. Jag försöker läsa lite om John Guidetti, som ska bli vår näste frälsare. Jag vet ingenting, men jag gillar att han tycks ha lite skjuts i sin personlighet.
Jag tänker på påsken. Jag tänker på filtfotboll, hur mycket jag tyckte om att spela med filtboll när jag var yngre.
Jag tänker på när jag var tolv och spelade just filtfotboll i nån turnering och jag var högerback och motståndarna (Mariestads BK) hade en vindsnabb forward som for förbi mig, så jag satte knäet i låret på honom och han flög flera meter, jag blev utvisad i två minuter och när jag kom tillbaka in på planen så blev det inkast och jag sprang till läktaren för att hämta bollen och en tioårig kille på läktaren som hade bollen kastade den så hårt i ansiktet på mig att jag började blöda.
Jag tänker på Prometheus-trailern såklart, den tänker jag på tjugo gånger varje dag. Jag tänker på Ingvar Oldsberg, lite grann, och hoppas att han får vara frisk. Jag tänker på Buddy Holly. Hans låt “Everyday” är nu med i en reklamfilm för typ chilisås. Undrar om den är så gammal att den är gratis att använda nu. Jag tänker på låten La Bamba, eftersom Richie Valens som sjöng den dog i samma flygkrasch som Buddy Holly. La Bamba är en otroligt bra låt, som man tar lite för givet. Jag tänker på Don McLean som skrev en låt om den där flygkraschen, lät kraschen bli startskottet för en lång jävla låt om hans uppväxt i en tid när USA blev av med oskulden. Det var en bra idé av Don, att göra den så lång. Att våga det. Det blev en bra låt. Nu ska jag kolla på när han sjöng den typ samma år den kom ut, och när han såg ut precis som Adam Sandberg.
Hoppas ni har en härlig jävla lördag. På måndag kommer jag att vara tillräknelig igen. Just nu är jag smart som en svala.
Tweet