… på något som heter Studentafton. Det innebär att vi sitter på en scen och pratar. Det har vi gjort FÖRR! En gång 2005 fick vi chansen att intervjua förre statsministern Ingvar Carlsson en sån här kväll. Ingvar minns ni!

I morgon är det förvisso VI som ska intervjuas, men blotta tanken på det fick mig ändå att gå bakåt i tiden och fundera på vår stund med Ingvar i Lund. Vad minns jag av den egentligen? Ingenting visar det sig efter tolv sekunders rannsakan. En luddig känsla av att jag gillade honom. Att det dracks punsch efteråt. (Eller gjorde det verkligen det? Är det där en studentschablon jag dunklar minnet med?) Inget annat minns jag. Jo, kanske att jag hade skrivit ner lite frågor i ett litet svart anteckningsblock. Men i övrigt: inget.
Så jag googlar och hittar en artikel från en lokaltidning från 2005 där händelsen återges. Vi beskrivs som “ärketöntarna”. Och så denna avslutning:

Hahaha. Gjorde vi? Varför då? Hon var väl inte ens där? Eller var hon det? Gud. Minns man inte ens 60 minuter med en jävla HJÄLTE vad fan MINNS MAN DÅ? Sånt här gör mig lite nedstämd. Det är som när man läst en bok man verkligen älskar, och ett par år senare försöker dra sig till minnes detaljer från den. Ett bra exempel i mitt fall skulle vara denna:

Jag brukar räkna “Underworld” som den bästa bok jag någonsin läst. Jag PLÖJDE dess 850 jävla sidor under en reportageresa till turkiska Bodrum som jag gjorde ensam i slutet av 90-talet. Det var fruktansvärt varmt där nere, en dag 44 grader i skuggan, jag lämnade inte mitt hotellrum på en hel vecka för jag stod inte ut med hettan. Där inne drack jag oerhörda mängder rom, jag lyssnade på den här boxen:

Gamla knastriga låtar från 20-talets Amerika. Och som härlig kontrast till det läste jag dels en bok om diskoteket “Studio 54”, dels “Underworld”. Och jag ÄLSKADE “Underworld”, där jag satt, i blåset från luftkonditioneringen med rom&cola-glaset på fåtöljens armstöd.
Men vad fan MINNS jag av “Underworld”? Jag minns tre grejer:
• Att inledningen handlar om en baseball som fångas av en pojke på läktaren och att Frank Sinatra OCKSÅ sitter på läktaren den där dagen (eventuellt i sällskap av Jackie Gleason).
• Att den delvis utspelar sig en sommar, typ 1974, där folk har många fester på hustak i New York.
• Att det sista ordet i hela boken är “Peace”.
Ingenting mer minns jag. Inget. Det känns på ETT sätt för jävligt. Men på ett ANNAT sätt tänker jag att det spelar ingen roll, för “Underworld” gjorde ALLT för mig under den där stillsamt berusade veckan i Turkiet. Och det kan räcka.
Vi ses i Lund!