Ah, det finns situationer när man fan skärper sig eller åker på käften. När man inser att SLAPPHETEN man slarvar sig genom livet med plötsligt inte går an. När man rätar på ryggen, rättar in sig i ledet, sväljer stolthet & uppror och bara gör som man blir tillsagd.
Ta US Immigration på valfri amerikansk flygplats. Där har man känt sig frestad att lattja lite med tjänstemännen, svara något festligt på deras frågor, be om en mobilbild och så där. Men man inser att om man gör det med den här mannen

så kan man väldigt snabbt få hans kompis på sig.
Så man skärper sig lite extra, plockar fram den där artigheten man annars reserverar för mormor.
Hur som helst. Det finns EN plats där man skärper sig ÄNNU mer än i US Immigration. Jag råkar bo i Bromma, och där utspelar sig varje morgon detta på Ålstensgatan 1.
Jajamen, det handlar om de tioåriga trafikpoliserna! Sånt fanns fan inte på min tid – då bestod samhällets insats i klistermärken som löd “Barn är mjuka, bilar är hårda” och så var det bra med den saken, men hey, jag anpassar mig gladeligen, APPLÅDERAR till och med initiativet om det gör någon glad.
Dock: skräcken att göra fel bakom ratten! Varje morgon uppstår minuter av tortyr när man närmar sig den här minerade marken. Förra vintern råkade jag feltolka ett barns mycket luddiga anvisningar, så jag körde när jag borde stått som fastfrusen, och fem sekunder senare sprang en högröd farbror ikapp mig, slamrade på bakrutan, kom runt till förardörren, bankade så att jag liksom i slowmotion kunde SE hur det pressades fram små små droppar av blod ur hans vinterspruckna knogar. Ja, och sen fick jag höra att jag lekte med döden. (Fortfarande osäker på om det var HAN som var döden och jag som skulle dö, eller om det var min BIL som var döden och barnen som låg illa till om jag fortsatte på det här sättet.)
Ja, vad fan, hela det här inlägget mynnar alltså ut i att jag numera kör jävligt långsamt när jag närmar mig trafikpoliser i orange väst, vilket gör att jag ibland kommer sen till morgonmöten, precis som i morse när jag skulle hamna i den här förträffliga situationen. 
Man vill fan ha en gångbar ursäkt när man låter Arga (sic) Snickaren vänta.