Det är lördag, jag brygger kaffe så starkt att Ridley Scott skulle kunna göra en film om det och kalla det Prometheus, på tevens kanal 54 står en dubbad norrman och kastar målarfärg omkring sig, om man zoomar in mina spruckna hälar till en förstoringsgrad på 2000 så ser de ut så här:

Nu bombar vi igång en nedräkning av de tio bästa dokumentärfilmerna som gjorts. På plats tio har vi den här feelbad-festen:

Capturing the Friedmans började som ett filmprojekt om en clown i New York.

Men när filmskaparna började rota lite i hans historia hittade de en massa annat som de LYHÖRT NOG rotade vidare i. Clownen visade sig komma från en familj som för länge sedan skakades av en skandal, och som turligt nog filmade sig själva nästan hela tiden. Det är just hemmafilmerna, diskussionerna och grälen runt matbordet som utspelar sig dagen innan pappan och äldste sonen eventuellt kommer att dömas till livstids fängelse för pedofili, som gör Capturing the Friedmans så haktappande bra och gripande. Under hela 2004 pratade jag och Filip om den här filmen minst en gång per dag. Jag minns en flygresa mellan Louisville och Chicago då vi såg en man som var otroligt lik peddopappan Friedman.

I en veckas tid ansåg vi att det här livsödet – att vara lookalike till en allt mer profilerad pedofil – var en lysande premiss för en långfilm. Sedan tappade vi intresset, men idén flyter alltjämt omkring i etern och lyckas du fånga den, buteljera den och placera den under ett mikroskop, så är den din.

Capturing the Friedmans är alltså den tionde bästa dokumentärfilmen som gjorts. Listan går snart vidare (vi RÄKNAR med förslag från er i kommentarsfältet). Du hittar den på sajten som blivit ansiktet utåt för det svenska nätundret.